Dom kilar upp och ner mellan brädorna som godmodiga vinkarkrabbor på en tropisk strand. Vinkarkrabbor känns ju av någon anledning just godmodiga. Kanske för det komiskt omaka som häftar vid dem. Och kanske för den lite löjliga vinkningen.

Närmar man sig likt en sagans jätte med tunga steg den gistna bron, går flyglarm i spindelvärlden och det rasslar bara till när dom försvinner ner i springor och sprund.
Värmen gör dem högoktanigt snabba i rörelserna och saktar man in på stegen en stund dyker dom snart upp igen och lägger sig platta på det solvarma virket.