Noname försvinner med lätta, fjädrande steg ut ur farstukvistens ljuscirkel.
Det bär hän bort mot granhäcken som öppnar en halvmeterbred rämna där hon gärna sitter i timtal som gjuten i gips och väntar på rov.
Bästa passet är det visst.
Hennes hörsel är dock inte vad den varit.
Likt en åldrande människa höjer hon successivt sin egen röst för att höra sig själv. Eller om volymhöjningen möjligen bottnar i omvärldens brist på hörsamhet.
Borta är också ungdomsårens explosivitet och vaksamhet när hon ligger ute på vedlådan och liksom bara lite trött noterar när någon lägger en hand på hennes päls.
Det är som om omsorgen om hennes eget liv med åren finge allt lägre prioritet.