Det ångar ur gjutjärnsringen framför vindskyddet som ur tornet på en utbränd stridsvagn i Luhansk.
Ja, varför inte?
Verkligheten är ju inte överallt och alltid vacker.
Men här och nu är den rätt fin.
Solen spänner skuggor från strand till strand och i vindskyddets minsta vrå vattnas det som i åldringens öga.
Röken gör en lov åt söder innan den sakta drar förbi igen och följer vattnets väg ut genom den avsmalnande nordvästra delen av tjärnen. Där man i sommarnatten måste bromsa kastet en aning för att inte betet ska trassla in sig i riset på den andra stranden.
Där, just vid utloppet, börjar också sommaren.