”Här blåser det då allt jämnt..” vet jag att mor glatt brukade säga varje gång hon hade anledning och tillfälle att stanna till här.
Det var som om hon försökte komma till tals med gården, innan gården själv skulle hinna hämta andan och ta till orda.
Det var som om hon redan innan hon tagit gården i hand ville göra tydligt att hon i alla fall inte lät sig imponeras av de många byggnaderna som låg som stenar i landskapet.

Antagligen stördes, eller åtminstone besvärades, hennes torparsjäl en smula av den rödmålade storbondekulissen som svärfar och flera både före och efter honom haft fullt sjå med att underhålla.
Hon var kommen ur björkskogens knottmoln med getarränsel på ryggen och lät sig inte nämnvärt påverkas av tingens yttre.
Skillnaden i övrigt var, om man räknade efter lite mer noga, bara tre kor.
Och hon hade alldeles rätt förstås. Det blåser nästan alltid här.
Nordvästvinden hämtar fart så långt bort som blicken når längs Balbergets rygg.