Det är maj och sommaren är redan hunnen en bra bit när solskuggan sakta vandrar åt norr på bagarstugeväggen. Innan min kaffekopp är tom har ljuskanten passerat vindsfönstret och förflyttat sig en hel meter på väggen.
Nötskrikan kommer svepande utan brådska, självklar som en morgonseg hotellgäst till en frukost där det bara finns alltför mycket att välja på. Skrikan vet inte riktigt. Väljer ändå kräset, liksom väl medveten om att det inte kommer att dukas bort i brådrasket. Hon äter effektivt, förser sig begärligt utan att förivra sig.
Hackspetten, lite stirrig och nervös som alltid, väjer indignerad för den större och sävligare skrikan. Sätter sig en bit upp i björken och tittar misstroget som en undanknuffad i realisationsträngseln.
Småfåglarna håller sig på marken under matborden. Nöjer sig med smulorna.