Aftonsolen som en svetslåga på vattnet och lavarbladen ligger som läder.
Men nej, fisken vill inte. Och inte jag heller egentligen, så varför skulle man då.
Letar mig upp på torrare land därför.

Gammelsälgen.
Lingonris och lav växer långt upp på stammen som är en fläta av död och levande ved.
Längst upp sparsamt lövad som hade den bara nattfukten att spendera för egen del.
Precis som tropiska träd är den värd för andra växter. Bryts ned och bildar nytt. Låter annat gro i myllan som den samlat i sina fickor.

Där vägen tar slut känns omgivningen inäga med gott fall.
Här gömmer älgtrampet ibland en liten padda, och här har nog fler än jag i andanom sett ett rött hus och några små åkerlappar.

Längs vägkanten i den lätta jorden har skogsfågeln sina ruggningsställen. Helst under skyddande tak av grangrenar eller utskjutande rotben, liksom skämdes den lite för sin egenhet att lustfyllt vältra sig i den torra och varma jorden.
Där virvlar också sorgmanteln och andra fjärilar undan när man kommer gående.