Solens lite bleka spegelbild lägger till alldeles i kanten av flyttuvan framför mina stövelspetsar. Sommaren har kommit till klarhet och vattnet förefaller förtunnat, utan ytspänning. Flyktigt som kristallolja, skört som gammalt glas.
Frånvaron av olika ljud är in på huden påtaglig. Vårens och försommarens fågelljud hör kanske till det som allra tydligast lyser med sin frånvaro. Bl.a. ’myrmäckerns’, ’himlagetens’ (enkelbeckasinens) vibrato. Det som man fick leta länge i luften över det vidsträckta junihygget. Nu ljuder istället tranornas rop i dimmiga morgnar.
Jag försöker erinra mig var jag la skridskorna egentligen. Dom ligger inte kvar i bilen i alla fall. Snart behövs dom igen.