Klockan är bara lite. Dimman lättar som milrök ur älven och timmerbilarna vräker sig huvudstupa ner mot bron, liksom för att med hjälp av den ansamlade rörelseenergin kunna kravla sig upp på andra sidan utan att tappa alltför mycket fart.
Jag tar en kopp kaffe till och häller säkert bort hälften.
Viker upp surfplattan och ser att hustrun som huvudsakligen fungerar som co-driver tittat efter nåt nyare i bilväg.
Ja, vi har pratat om det över köksbordet, som handlade det om att välja kista.
Hustrun har fastnat för modellerna som ser ut som om man gått på lunch på ritningsavdelningen och aldrig kommit tillbaka.
Det är en sorts bilindustrins oavslutade. Bilar som baktill ser ut som formfranska några skivor in, om man säger. Eller som om det helt enkelt bara blev väldigt bråttom på slutet.