Här lönar sig gudskelov ingenting. Kanske man kan säga.
Tjärnen är tom. Fisklös. Har inget att dölja, och gör det heller inte.
Vattnet är ovanligt klart och genomsiktligt, och inte en enda bottenmetare på mil och mer.

Tre medellånga och övergrova timmer blev det.
Kanske för tunga för att göra något åt, då.
Återstod bara att sorgfälligt kapa efter ögonmåttet, låta dem förbli liggande.
Ty träd kapar man åtminstone. Det är liksom det minsta man kan göra.
Bara björnen går väl här förbi ibland. River surögt upp buken på en halvt ruttnad låga.
Och han gör det fast han gjort det tidigare. Vet att hästmyran längesedan lämnat.
Men man kan ju aldrig riktigt säkert veta, kanske han resonerar.

Uppe på platån där hjärta och lungor återgår till det normala är underligt lugnt.
Inte skrämmande lugnt. Men just underligt.
Man håller liksom andan för att stenen som balanserar på kanten till djupet inte ska trilla ner.
Och resterna av den gamla brända stubben kunde lika gärna tjäna gravvård.