Knäpper tryggt i gjutjärnet när det svalnar.
Som ett långsamt urverk. Eller som en puls på väg ner i vila.
Märker att kaminen helst sköter sig själv om den får.
Den fogar och finner sig om jag bara ger sjutton i att bära omkring manöverdosan/temostaten i nån sorts fåfäng strävan att hitta den optimala platsen att sätta upp den mer permanent.
– Hur ska han ha det? tycks den svarta R2-D2:n till kamin tiga tyst.
– Bestäm sig för bövelen, så man vet vad som gäller.
Antar att det är ungefär som det alltid har varit med skolans och många andra mänskliga verksamheters villkor.
Klåfingrigheten gör att saker och ting aldrig får tid och ro att sätta sig.
Kasten blir alltför snabba och tvära.