Den är bra nog knepig, kaninen. Så till den grad vit att kameran inte riktigt kan bestämma sig om var det vita börjar och slutar. Antagligen ser den alltför giftig ut för att räven eller nån annan predator ska våga sig på den.
Själv äter den utan aptit, liksom i andra tankar. Ungefär som den stressade kontorsmänniskan om morgonen.
I alla fall ser det ut som om den äter. Men det kan lika gärna röra sig om ett slags teatraliskt småplockande med ingentinget, med det korta, nästintill obefinliga gräset som växer i skuggan.
Isbergssallat borde väl duga tänkte jag och hivade ut några blad. Men icke. Den lämnade sallatsbladen utan kommentarer och återgick snart till småplockandet.