Stör den lantliga söndagsidyllen genom att skrapa färg från de gamla broräckena som hängt på väggen bakom garaget. Ämnar försöka rehabilitera dem nämligen. Dom har länge sett ut att längta tillbaka till sin plats, och brokvisten har definitivt längtat efter dem. Och jag tror faktiskt att dom passar alldeles utmärkt där. Med bara något litet försumbart undantag är virket friskt och vid gott mod. Torrsprucket må så vara, men det är ju bara som rynkor på en gammal människa.
I ögonvrån ser jag hur flugsnapparna flänger ut och in i holken. Särskilt honan kan konsten att flänga. Ingen torde närmare bestämt kunna flänga som en flugsnapparhona med ungar, i det att det alltid är förenat med en viss stökighet – både visuell och ljudlig – när hon i brådskan och ovanpå allt annat har att försöka få med sig även stjärtfjädrarna in genom hålet.