Min respekt för åskan är av det primitivare slaget. Nästan arketypisk, skulle man kanske kunna säga. I synnerhet nattåskan kan vara jobbig.
Dagåskan går bättre. Den kan jag likt en lynnig chef nödtorftigt fördra, väl vetande att det så småningom går över när han/hon fått tillfälle att avreagera sig.
Modulhuset som vi bebor erbjuder heller inte några riktigt bra hörn att krypa in i när åskan går. Det är först och främst praktiskt, på gott och ont uppbyggt kring en idé om öppenhetens välsignelse.
När det gäller åska är annars trappor av tradition det ställe dit man gärna sökt och söker sig, precis som stränder är i litteraturens katastrofscenarier. I den täta och trånga vindstrappan har generationer av åskrädda tysta tagit plats som i en buss innan avfärd.
Men modulhusets öppna trappa erbjuder inget vidare skydd. Den är som en sida ur en ekonomisk årsredovisning, öppen och fullkomligt genomskinlig, men hopplöst tillrättalagd.