Kajorna drar åt huset, älven har rivit, isen på tjärnen flyter upp och scillan blommar frodig fredlig som förr tillsammans med gryende rabarberbulor vid skomakeriets södergavel.
Du ska icke hava lust till din nästas rabarber, tänkte jag mer än sa åt hustrun som gärna tittar lystet på rabarbern varhelst den växa må och ge sken av att vara övergiven. Ty det hör till rabarberns natur att verka övergiven.
Men det är ju nu till sist som så, att har man bara rabarbern och pären så blir det alltid någon råd med resten.
Uppe på stenåsen har snart all snö töat bort och bergets lavrosor får finna sig i att bli betraktade med laboratorieblick.