grånad och blånad
Det vill gärna bli några bitar kvar.
Nogsamt kapade och hoplagda som om.
I tjäderhönans rede låg äggskalen kvar. Kan tänka mig att fragmenten hade varit undanskaffade om allt hade gått radarätt och kullen inte fallit offer för någon räv eller så. Kanske var hon ung och dum, tjäderhönan (som de som åtminstone äldre och efterklokare är brukar säga). Hon hade uppenbarligen tänkt på utsikten men kanske inte på att hon även var rätt synlig därunder den glest begrenade stavargranen på kanten av krönet.
Vara som det kan med den saken. Blåbär fanns det i alla fall ganska gott om också här.
Lite långt att hinkvis bära må så vara, och näverkonten alldeles för blank och ny för att offras åt evighetsblånaden.
Trivsamt sådär i största allmänhet är det kring dessa kobbar där just ingenting förändras. Något träd blåser omkull ibland och iklär sig efter moget övervägande samma mossgrånad som sveper in både sten och trä.
I kontrast till det öppna och leende ungskogslandskapet med sina öar av äldre tallskog finns det skogar som kan kännas nästan klaustrofobiska. Det kan vara trakter med klen och senvuxen granskog som tycks full av oknytt och illvilja. Vandrar man i sådana skogar alltför länge bliver man väl snart själv en misstänksam en.
Senaste kommentarerna