Det är sällan tröttande att vandra i terräng som den här..

Berget lägger generöst ut trappsteg och vilplan..

Krön att bli stående på..

Sund och vikar att kringgå eller att hoppa över..

Ställen att vara på..

Ladan solar gaveln om morronen medan jag eldar.
Den är gammal ladan, men troligen inte äldst.

Längre ner mot älven står en annan lada där bl.a ovanstående initialer och årtal skurits in i timret till höger om dörren. Datum i bråkform som seden bjöd, då.
”Jonas August Sehlin” I presume.
Runt omkring hans initialer har blyertsgenerationerna satt sina flyktigare avtryck. De speglar en (av nödvändighet givetvis) krassare syn på tillvaron där antalet bärgade hässjor, tunnor, säckar och spannar, ofta redovisats med större omsorg än flankerande initialer.

Till vänster om dörren har man gjort en ’bläcka’ och ristat in året 1857.
Ladan känns dock äldre än så, bl.a. för att den till dels är timrad av gammalt solvridet och svartbränt timmer.
Nu ska kanske inte det tas som intäkt för att ladan är si eller så gammal. Man var ju bra på att spara och återvinna, inte minst gammalt timmer som blivit liggande.