Igår vallfärdade vi till Storsvartliden.
Hustrun studerade smått fascinerad de moderna hällristningar som bara är alltför vanliga.
Den enda som inte besökt gapakojan var nog Kilroy.
”Vilket språk!” brukade svärmor utbrista när hon händelsevis råkade på fenomen av liknande art.

…damerna tog täten, som voro vi på väg till buföring och fäbod.

Skogen vargväxt och gles, just som fjällskog kan och ska vara.
Granarna är antagligen gamla som ’buhh’.
Har liksom vuxit i växtzonstaket och sedan sakta svartnat.

Även björkskogen är tydligt påverkad av höjden.

Men hönsbär är det väldigt gott om.
Läste mig till att också hönsbär hör fjällvärlden till.
Detsamma gäller ju för kantareller men några sådana såg vi inte.
Tursamt det, för annars hade väl parkeringen varit fullsmockad med bilar och trakten ekat av grova röster och stöveltramp.