Några pilfinkar satt och solade sig på sörsia pelaraspen igår.
Härmade med ryckiga rörelser de torra fjolårslöven som lagom utspridda ännu i sen februari vickar nervöst, känsligt, för minsta vindpust som silar genom grentjorvet.
Har inte sett finkarna på ett bra tag.
Inte sedan i höstas faktiskt.
Dom har lyst med sin frånvaro, kan man nog säga.
Vilket, förutom det mest troliga att fåglarna faktiskt befunnit sig på annan plats över vassaste vintern, även i någon mån speglar inte bara tätortsbons sätt att snarare se sånt som försvunnit än det som tillkommit.

Lite kallare igen.
Men den digitala termometern som jag återfann pelagiskt i en av flyttlådorna och sedan hängde upp verkar vara av det optimistiska slaget.
Den prutar konsekvent bort några grader.
Är det tio så säger den sju (låt se när det blir plusgrader hur den gör).
Antagligen beror fenomenet på att utegivaren sitter i skydd för väder och vind ute i den nisch som balkongen bildar.
Förstås handlar det sist och slutligen bara om att tolka termometern på lekmannavis – att vara medveten om att det man ser omöjligt kan stämma, fast med en smula överseende läsa av den med tanke på hela året.

Tio grader ute på Nyby på morron och det ljusnade redan klockan sju.
På Backgatan hyvlade man ordentligt igår. Ända tills hojföret började ’schå igenom’.
Bra det.
Det är minsann en grannlaga sak att hyvla bort nästan all is och snö utan att gräva ner sig i asfalten. Därför som hyvelföraryrket är ett av få återstående yrken som fortfarande är omgivet av en smula mystik. Antingen kan man det, eller så lär man sig aldrig det. Båda ytterligheterna lika förbluffande.
Lägg därtill router- och brandväggskonfiguration av den gamla pannsvettdrivande och hårdkodande sorten – inte den nya där man mot oskälig ersättning ringer nån konsult som inte annat kan – så har vi hela listan.
Hyvelföraren lämnar likt Fantomen bara sällan sin klippa och gör det han måste på ett skickligt sätt precis när det som bäst behövs.
Busschaufför och brandman är i jämförelse rena rama manchettyrkena som på sin höjd imponerar på förskolebarn.

Det här arrangemanget hade nog inte gått opåtalat förbi. I Vännäs.

Alla fall har vi har morskat oss och satt upp en tavla på rumsväggen.
Den har ett vattendrag (tavlan alltså) med tillhörande stränder och en spektakulär solnedgång.
Länge bedömdes det som uteslutet med alla slags applikationer då tapeten i vardagsrummet är sig själv nock (sängkammarblommig, med ett ord).
Den är vacker tapeten, kan åtminstone jag tycka.
Om än fjärran de totalitära, ångestvita ytor som influensers försöker pådyvla allt och alla nuförtiden.
Omtapetsering är troligtvis inte att tänka på då kommunen har viktigare saker än småblommiga tapeter på föredragningslistan.
En gammaldags pendyl har hängt på väggen ett tag, liksom på prov. Den kan väl ändå inte störa blomstren tänkte vi, och placerade den som ett tystlåtet och lite obekvämt främmande i ena hörnet av rummet. I synnerhet stör den väl inte om vi undviker att ladda den med fjäderkraft och låter den vara just tyst.
Annars har den en spröd ton med tycke av sirlig spets och sextonhundratalsspinett.
Fast den började kännas som en exotisk men obebodd ö.
Därför tavlan som hämtades ur källarförrådet.

Varde värme, och det vart varmt. Efter en stund.
Men man får brassa på rejält sådana här morgnar då temperaturen sjunkit djupt på minussidan.
Övervägde igår kväll att leta fram mina skridskor.
Det lyste så inbjudande nere på isen.
Men kylan avskräckte. Och pensionärer ska väl inte bre ut sig precis överallt.
Även om det nu tycks ligga i tiden att nästan med våld blanda olika ålderskategorier.
Men kanske bör man/vi/de lämna de få återstående lekplatserna (hockeybanan och Brattåkern) åt yngre.
Såg förresten att man bytt ut repet i liften där i Brattåkern. Efter visst bestyr med längden.
Ja det är nog längre än man skulle kunna tro, det där repet.

Spår av lekatt i snön mellan husen.
I brist på vanlig tamkatt har lekatten tydligen axlat predatorskapet över mössen i och kring husen. Men den är visst något av bocken till trädgårdsmästare, lekatten.
Musgillren har stått tomma allt sedan tidig vinter då de första parställda hoppspåren blev synliga.
Sista bofasta tamkatten på stället betraktade nog lekatten som en konkurrent och tog dem av daga vid första bästa tillfälle, vilket antagligen var ägnat att hålla musstammen på en (för huskatten) bekväm nivå utan att helt radera ut födokällan.
Men nu är det helt tomt. Finns inte ens spår av möss.