”Å bytta dera källboLe” som åtminstone några bjurholmare säger.
En då, och såvitt känt även därefter, tämligen respekterad medborgare hade engång fräckheten att påstå att Bjurholm ingen historia har.
Själva centralorten var det nog som sagesmannen avsåg får man förmoda eftersom personen själv var bördig från en av de perifera byarna.
Men visst har Bjurholm historia.
Bara det att den av diverse skäl inte är lika lång som den de omkringliggande småbyarna byggt sina myter och motiv kring.

Ute på Nyby stryker då vägen som alltid farligt nära förbi.
Aningen högre upp i förhållande till husen för varje gång vägen omarbetats och ånyo asfalterats.
Åtminstone två gånger har mer prominenta besökare rasat ner från vägen.
En gång då svärfar läxade upp vägmästarn (jfr Lars Molins ”Midvinterduell”).
Samt en annan gång när rektor personligen lät meddela att barnen måtte beviljas skolskjuts trots att det egentligen var lite för kort skolväg.
Om man genade uppför Rektorsgatan istället för att ta skolbussens väg, vill säga.
Vilket nämnden inte alls höll för otroligt skulle ske ifall barnen själva, till fots eller på annat sätt, skulle ta sig till skolan, alltså.