Försoning

Läser en e-bok och har kommit till sista sidan. Jag har blivit rörd till tårar av den dramatiska och underbara berättelsen, om kärlek och vrede, tragedier och svåra känslor, som splittrat en familj totalt. Många svåra saker alltså, men mest av allt handlar berättelsen om försoning.

Kanske det vackraste ord jag vet. Att inse att det finns saker man inte kan förändra och acceptera det. Att tänka att jag kan ha frid i själen, trots svåra händelser och inre lidanden. Det finns nog inget mera läkande än försoning. Den läker relationer, frustrationer, lindrar brustna hjärtan, stillar vrede och helar sargade liv.

Det är i alla fall min egen erfarenhet och jag är övertygad om att det är universellt. Ingen går genom livet utan att drabbas av svåra känslor och händelser. Många av oss har bagage som är tunga att bära. En del av oss har lyckats hitta vägen vidare, medan andra har fastnat i bitterhet och sorg.

I boken är det ett plötsligt dödsfall som sätter i gång alltihopa. Förutsättningarna för detta fanns dock redan innan, långt tillbaka. Alla har sitt sätt att se händelsen och sin egen eller någon annans skuld. Även i mitt liv finns händelser och personer som skadat. Några gånger har jag lidit. Några gånger har jag hatat starkt, men till slut ändå släppt taget om den känslan.

Det känns som lägga av sig en enorm börda man burit på länge. Alternativet till försoning är hämnd. Ropet efter rättvisa kan överrösta allt annat. Längtan efter hämnd kan stänga allt ljus i livet ute. Bitterhet förgiftar en själv och allt omkring en.

fear-2083653_1920

Bitterhet och hat gör ont

Det mesta i mitt eget liv har jag försonat mig med gradvis. Men en händelse och en person förblev kvar i mitt sinne och jag vägrade släppa taget om min vrede och mitt hat. Å, hen förtjänade det absolut, men gjorde jag det? Förtjänade jag att leva med denna tagg i hjärtat? Det bar verkligen emot att göra något annat. Jag led ju inte jättemycket  till vardags av dessa känslor. Så farligt var det väl inte?

Till slut tröttnade jag ändå på att bära detta och började gradvis släppa taget. Det tog ett tag, ett år kanske, men en dag upptäckte jag att jag kunde tänka på händelsen lidelsefritt och främst av allt utan hat. Jäklar vad skönt det var! Giftet gick ur kroppen, efter 43 år.

Inte så att jag tycker att personen i fråga förtjänar mina sympatier eller min försoning (absolut inte min förlåtelse), men jag har försonats med känslorna och sagt att nu erkänner jag att jag vill bli fri. Är då allt perfekt nu? Nejdå. Jag är en ytterst felbar människa och har fortfarande mig själv att brottas med, min självkänsla och mina inte så gulliga personlighetsdrag. Den största fienden kan finnas inom en ibland.

När jag tänker på hur jag kan överväldigas av avund och missunnsamhet skäms jag över mig själv. När det händer får jag ta mig själv i örat och säga -Skärp dig, Lena! Det går över, men kommer tillbaka då och då, inte minst när jag inte mår bra i övrigt. Nå det är en inre konflikt som bara drabbar mig och jag börjar försonas med att jag inte är så fiin och underbar som jag skulle vilja vara.

woman free

Frihet!

En sak som däremot drabbar andra är att jag kan vara lite dryg och dominant. Jag kan höra mig själv hålla låda gång efter annan och försöker backa och låta andra ta plats och säga sitt. Respektera andra och lyssna bättre, jag det skulle jag vilja göra – och jag försöker! Ändra på mig själv. Jobba med den jag är och mina personlighetsdrag, det är en livslång uppgift misstänker jag. Försonas allt mer med den tanken.

Men att hålla tyst och inte prata ihjäl andra. Det är banne mig mycket svårt, tycker jag. Knogar på med detta.

Nyfiken på boken jag läst? Det är ”Fågelburen” av Lisa Jewell. Rekommenderas!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.