Mod och skam

Kom hem ganska sent i fredags och slog på tv:n för att varva ner en stund innan läggdags. Jag bläddrade bland kanalerna och fastnade för en serie jag sett förut och tyckt om. (Mom.) Den handlar om mor och dotter, båda före detta missbrukare och aktiva inom AA. Man får följa dem i deras vardag, i arbete och med AA-gruppen. Några i gruppen umgås även utanför mötena.

Serien är väldigt rolig. Den gör svåra saker lättare att förstå, även om karaktärerna är skruvade och situationerna likaså. Man får också skratta åt eländet. Men som så ofta har komedin en djupare ton.

Nattens avsnitt var rörande. Efter en kritisk händelse blev det konfrontation mellan gruppen och en av medlemmarna. Hon reagerade med ilska och sorg. De bestämde att ha ett möte där och då. Mötet började och den sorgsna kvinnan inledde mötet med orden ”Jag heter Mary och jag är alkoholist”.

Jag blev helt överväldigad. Plötsligt slog det mig med full kraft vilket mod som krävs för att blotta sin skam på detta vis och hur oerhört viktigt det är att få göra det! Skam är troligen den mest självdestruktiva känsla en människa kan bära på. Den gör en rädd, aggressiv, skygg och den hindrar en från att leva. Och då menar jag förstås leva ett gott liv.

rädsla hand (2)

Jag förstod också hur desperat en måste bli för att ta klivet från förnekelse till erkännande. Men skammen måste ut i ljuset för att kunna upphöra. I den samhörighet man får bland människor som förstår och stöttar kan man få möjlighet till befrielse.

Jag har ingen egen erfarenhet av AA, men personer i min närhet har det och jag har själv snappat upp lite genom åren. Därför visste jag redan att det första man måste göra är att erkänna att man tappat kontrollen och är alkoholist. Vilket nederlag! Vilket mod!

Så mycket av en alkoholberoendes tid går åt till att smussla och dölja och med det kommer förstås självföraktet och skammen. Skam att inte klara av att hantera alkoholen, skam att ha svikit både sig själv och sina nära och kära. Skam över att inte klara att dricka normalt ”som alla andra”.

fear-2083653_1920

Att sedan gå ut med detta till omgivningen är ett stort steg, som kräver mod. Som missbrukare sätter man väldigt mycket på spel, alla relationer påverkas, man kan förlora hus och hem, familj, vänner och försörjning. Allt man har är sitt beroende. Men som nykter alkoholist riskerar man lika fullt att förlora allt detta.

Något som mer än en upptäckt är att man blir socialt omöjlig i flera sammanhang där man tidigare fått höra till. Jag menar då förstås det sociala. Ingen vill längre ha med en på festerna, middagarna, resorna. Man dricker ju inte och de andra vill kanske kunna ta sig en stänkare utan att behöva känna obehaget att betraktas av ett par nyktra ögon. Kanske tycker de inte man är rolig längre, eller också kanske de är rädda! Jag vet inte vilket.

Festen kan förstås bli knepig om man bjuds hem. Jobbigt för de andra och jobbigt för den nyktre som på något sätt blivit elefanten i rummet, som ingen vill se…

Den som då fortsätter sitt nyktra liv, trots all sorg, trots alla förluster, den tycker jag är oerhört modig. Känner du någon sådan? Du behöver inte ändra på dig själv eller ditt liv och dina vanor, men var inte rädd utan ge ditt stöd och räck ut en hand.

2 kommentarer

  1. Helena Nilsson Springare

    Så bra inlägg 🙂
    Beroendesjukdomar är fruktansvärda eftersom de angriper allt.. inte bara kropp och själ utan också det sociala livet och allt som hör härtill.

    Hoppas du får en fin vecka //Helena

    • Lena (inläggsförfattare)

      Ja och det är grymt sorgligt att när du slutat kan du helt plötsligt vara utestängd och ovälkommen ”överallt”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.