Solen skiner

Jag sitter och drömmer om våren. Den närmar sig och en solig dag som denna känns den inte alls långt borta. Jag tänker att det nog inte finns något vackrare än en vårdag, när gräs och träd vaknat upp ur vintersömnen och fyller våra ögon med sin oerhörda livskraft.
Sen ändrar jag mig lite. Kommer på att den vackraste dagen kanske är en härligt krispig, klar höstlövsdag, med hög luft och en sol som ännu värmer. Finns det något vackrare än det?

Vårkänslor

Plötsligt hörs en kraftig smäll utanför min balkong. En massiv tryckvåg gör att fönstren mot balkongen exploderar och in i mitt vardagsrum flyger glassplitter, men också rök, damm och annat. Fler smällar hörs och ett tilltagande oväsen från gatan utanför. Skrik, brak, knatter och en massa andra ljud jag inte förstår vilka de är. Tillsammans bildar de en ofattbart kompakt ljudmassa.
”Dom bombar oss!” Paniken rusar genom mina vener och tankarna skenar åt en massa olika håll. ”Jag måste ut” Plötsligt blir jag medveten om att det rinner något ner över mitt ansikte och jag har fruktansvärt ont i huvudet. Jag känner efter med handen, som blir röd av blod. Jag har en glasskärva i pannan, den enda av de tusentals som täcker golvet i mitt vardagsrum, som träffat mig. Jag sliter ut den, men samtidigt skär jag mig i handen. Det har jag inte tid att tänka på nu, jag måste ut!

Barnen! Skolan! Är den också bombad? Jag måste ut och jag måste ta mig dit. Paniken gör att jag får andnöd, men jag snubblar ut ur lägenheten. Ut i trapphuset. Utanför huset smäller och knattrar det förfärligt.I trapphuset står alla dörrarna öppna, som om alla rusat ut på samtidigt. Två små barn och en äldre kvinna sitter längst ner i trappen och gråter. De ser oskadade ut. Jag fortsätter ut genom porten. Utanför är det folktomt, men längre bort på gatan ser jag flera personer springa iväg och några bilar kör fort, fort därifrån.

Kvar på gatan finns en massa bråte, trasiga bilar, cyklar, barnvagnar. Glassplitter sten och murbruk. Alla fönster mot gatan är tomma och det är rök och damm överallt. Explosionerna fortsätter, men rör sig bort från mitt hus. Jag kan inte ta in det jag ser. Jag förstår inte vad jag känner. Mer än paniken som stiger för varje minut. Jag måste till mina barn innan…
Jag vaknar upp ur min skrämmande tankeflykt ut i en annan människas verklighet. Ute skiner solen fortfarande. Mitt hem är fortfarande tryggt och varmt. Barnen har gått ut skolan för länge sedan och jag är i Sverige.

Trygg