Under snön väntar våren

”Some say love, it is a river, that drowns the tender reed
Some say love, it is a razor, that leaves your soul to bleed
Some say love, it is a hunger, an endless aching need
I say love, it is a flower, and you, its only seed”

I dagarna kan vi mitt i allt glädja oss över de goda berättelser vi får höra, om de som gör sitt allra yttersta under extrema förhållande och om de som stöttar och ställer upp för dem som behöver någon som handlar mat och gör ärenden, åt den som inte kan själv.

(Bild lånad från Svt)

De goda nyheterna behövs verkligen. Det känns svårt och sorgligt att ta in de många dödsfallen. Knepigt att tänka sig in i de långsiktiga konsekvenser Corona kommer att föra med sig. Alla vi lever nu begränsade liv. För vissa innebär det bara små umbäranden och ökad försiktighet. Andra måste isolera sig så mycket som bara går och några av oss påverkas av att ha någon i vår närhet, som tillhör en riskgrupp, eller är sjuk, eller gått bort.

Varslen om uppsägningar är högre än under finanskrisen 2008 och andelen korttidspermitterade kommer troligtvis att öka ännu ett tag. Ingen slipper undan helt, i detta ofärdsår 2020.

Nu är det desto viktigare att våga tro och hoppas. Samhället är i gungning, men hoppet lever så länge vi håller det uppe. Godheten finns och har alltid funnits och i dag ser vi den tydligare än på många år! (I media också – bara en sån sak..) De har ju alltid funnits: De av somliga (elakingar – å, ni vet vilka! -) kallade godhetsknarkare. De är vår tids hjältar, eller hur?

Vi behöver tron, hoppet och kärleken och vi behöver att inte endast tänka på dessa ord – vi måste aktivt ”göra” tro, hopp och kärlek. Kärleken är en blomma och du bär dess frö inom dig. Tiden är inne och våren är på väg.

Må vi låta vår inre trädgård leva upp! ”If you want change, then BE the change”, säger man ju. (Ber om ursäkt för eventuell floskelkänsla och all denna utrikiska, men orden gör sig inte lika bra på svenska, känns det som.)

”It’s the heart afraid of breaking, that never learns to dance
It’s the dream afraid of waking, that never takes the chance
It’s the one who won’t be taken, who cannot seem to give
And the soul afraid of dying, that never learns to live”

Men det är svårt att inte hämmas av sina rädslor. Till och med det enkla kan kännas svårt. När jag suttit inne, ensam och tittat på den grå himlen några dagar, känns ”ute” som något av ett smittat landskap. I affären går man stora omvägar. Tvålen och handspriten är aldrig i vila. Men man får inte låta sig luras! Ute är tvärtom bättre än på mycket länge. I pandemins spår återhämtar sig naturen, med minskade koldioxidutsläpp och i det stora hela en friskare luft!

Gå ut. Titta på folk. Visst, håll säkerhetsavstånd där du går. Du behöver inte krama din nästa, din granne eller annat folk du möter, men du kan alltid le vänligt. Ditt leende kan lysa upp någon annans dag, mera än du anar.

”When the night has been too lonely and the road has been too long
And you think that love is only for the lucky and the strong
Just remember in the winter, far beneath the bitter snows
Lies the seed, that with the sun’s love in the spring becomes the rose”

En dag är detta över. Redan innan har något hänt. Vi ser på andra människor och på olika saker med nya ögon. Nya lösningar och idéer växer fram. Vi tänker att samhället nog borde fungera på ett lite annat sätt. Kanhända har våra värderingar förändrats. Jag hoppas det. Må nya milda vindar blåsa! Vi må vara mitt i en kris, med samtidigt med den pågår utvecklingen, som vanligt.

Ibland känns vägen lång och svår. Jag själv är en blandning av svartsyn och optimism, så jag får jobba på livsglädjen, på tron, hoppet och kärleken. Men innerst inne vet jag att det är rätt tankar.

”Just remember in the winter, far beneath the bitter snows
Lies the seed, that with the sun’s love in the spring becomes the rose”

(Sångtexten skriven av Amanda Mcbroom , framförd och inspelad av Bette Midler.)