Tre tal och en tröja

Ja, då var första maj firad och passerad. Tack vare sociala media kunde jag och andra med vänstersympatier fira, utan att ens behöva lämna hemmet. Det har ju inte marscherats på gator och torg i år, det har inte höjts plakat och ropats slagord, nej inte mycket blev som vanligt.

Nästan så här mysigt, men bara nästan, hade jag det!

Men jag såg det från den ljusa sidan och gladde mig åt att få sitta i värmen och kunna ta del av Stefan Löfvens tal på webben. I år lämnade han partipolitiken därhän och vände sig till hela svenska folket. Det var ett lågmält och allvarsamt tal, där han försökte ingjuta kraft, mod och uthållighet i hela Sveriges befolkning. Det gjorde han med bravur tycker jag. Landsfaderligt, engagerat och trösterikt. Mycket bra.

Det var nog en och annan som saknade det politiska i hans tal. Men sen var det Karl-Petter Thorvaldssons tur. Om Löfven var lågmäld och samlad, så var Kålle det motsatta. Ett riktigt brandtal med – förstås – ett starkt fackligt och knegarvänligt politiskt perspektiv. (Månne var det Löfvens efterträdare jag lyssnade på?)

Ord och inga visor av Thorvaldsson. Visorna stod ju Bo Kaspers Orkester för. Stärkt av detta tog jag lunchpaus i firandet och inväntade nästa talare. En timme senare var det dags för Daniel Suhonen, som representerade ”min” S-förening: Reformisterna.

Föga förvånande höll Suhonen ett reformistiskt tal. Det är tack vare denna S-förening jag kunnat återförenas med moderpartiet efter tjugo år som partilös. Äntligen, äntligen höjs rösterna för klassiska socialdemokratiska värderingar, uppdaterade för vår tid!

En tradition med anor. Första gången 1889 och varje år sedan dess: Upp till kamp, solidaritet, vilja att förändra

Efter detta var jag nöjd, stängde ner alla media och ägnade resten av eftermiddagen åt att vårstäda vardagsrummet. Framemot kvällen avrundade jag med att ta in den röda fana jag hängt ut på balkongen. Fast, någon fana hade jag ju inte använt.

Jag hade fått leta länge efter något rött att hänga ut men det var minsann inte lätt att hitta. Till sist föll blicken på en gammal röd tröja som låg i tvättkorgen. Den tröjan har varit med ett tag och kommit att bli alltmer en favorit, om än lite sliten, en mycket bra att ha-tröja. Lite otippat att den en dag skulle komma att tjäna som fana, men så är det ju med riktigt bra grejer. De kan bli räddningen, lösningen på allehanda problem.

När jag tänker efter kan den tröjan få stå som symbol för vad jag tycker är det allra viktigaste att bygga ett jämlikt och människovänligt samhälle på, enligt mig och vad som genomsyrar alla första maj-firanden: Solidaritet.

Solidariteten, liksom tröjan, röd, varm och mycket bra att ha, när man behöver den. Men om tröjan en gång måste kasseras så är det tvärtom med solidariteten. Det får aldrig hamna på soptippen.

(Är ni nyfikna på vad de tre herrarna sade, kan man hitta talen på YouTube eller Socialdemokraternas/Reformisternas Facebooksidor.)

För övrigt är jag är jag glad, att våren är kommen, men varför gömmer den sig??