Tyst vår

Orden ”tyst vår” dyker upp titt som tätt i min hjärna, när jag tänker på denna våren. Då menar jag inte boken Tyst vår, av Carson (https://sv.wikipedia.org/wiki/Tyst_v%C3%A5r ) utan mer en känsla jag har, att allt omkring mig har något dämpat över sig.

(Bilden är ett montage av diverse lånade bilder)

Det är troligen bara inbillning, men har nog också med att göra att det är glesare mellan både människor och maskiner runt omkring just mig. På jobbet är vi inte så många, där var ganska tyst även innan farsoten drog över oss. Men i affären smyger de flesta numera försiktigt fram mellan hyllorna och försöker undvika kontakt. Jag upplever att det är mycket tystare där nu och det kan ju stämma, för kunderna är färre och alla skyndar sig vidare – uppehåller sig inte i onödan. Och tänk utomhus, är inte bilarna färre och trafikljudet mera dämpat?

Utanför mitt hus är det nog som vanligt. Här är sällan stökigt eller ens livat, förutom när det är barn ute och leker. Fåglarna sjunger sina vårsånger precis som vanligt, men jag tycker nog att själva våren känns ovanligt dämpad i år. Lite avvaktande och inte fullt så sprudlande som man skulle önska. Gräsmattan grönskar långsammare och dagarna är kylslagna och blåsiga just nu. Våren, som oftast brukar ropa ut ”jag är här nu!”.

Tystast är det nog hos dem som sitter socialt distanserade och isolerade. Kanske helt ensamma. Är man två har man i alla fall sällskap – kan vara både mysigt och trevligt om relationen är bra. Där det förekommer våld i hemmet är det förmodligen värre än vanligt. Så påstås det i alla fall i media och jag tror dem. Oro, arbetslöshet eller permittering ger utrymme för mer dålig stämning och eventuella missbruk.

Min egen familj har påverkats lite olika grad. En jobbar hemifrån, en är korttidspermitterad, en tillhör riskgrupp. Det är bara jag som har det ungefär som vanligt. Jag lever lite försiktigare förstås, för att inte dra in smitta i särbons liv. Vill självklart inte bli sjuk själv heller.

Men denna dämpade känsla, detta tillbakahållna liv, är en realitet för oss. Ständigt får man stanna i språnget. Alla idéer och impulser som innefattar aktiviteter utanför hemmet, måste först genomgå en riskanalys i flera steg. Försiktighetsprincipen får gå före min och din personliga frihet och det är förstås som det bör vara.

Men nu börjar man prata allt mer om riskerna med att vara socialt isolerad för länge. Den psykiska hälsan blir lidande, men även riskerna för högt blodtryck, stroke och andra liknande hälsoproblem ökar i och med ökad passivitet och försämrat mående. Vi behöver ha ett liv, vara i rörelse och ha sällskap av varandra!

Förhoppningsvis lättar restriktioner och riktlinjer något framöver och nu när man (snart) kan umgås utomhus, tror och hoppas jag att det sociala livet kan ta lite fart igen.

Jag personligen smider planer och tänker ut lite aktiviteter och strategier som kan förgylla de närmaste månaderna och det gör mig lätt till sinnes att tänka på. Våren tvekar ännu, värmen har vänt bort och ersatts av nordliga vindar. Blomningen har stannat upp. Men det kommer att vända – ja allt kommer att vända en dag!

Då kan vi njuta till fullo och jag kan knappt bärga mig. Å andra sidan kan jag unna mig att njuta redan nu, för livet här och nu är inte bara sjukdom, elände och död. För ett stort antal människor stämmer inte mitt påstående, det finns sorg och smärta och jag vill inte på något sätt förminska det. Ändå:

Allt har sin tid och ingen lever för evigt (på denna jord), livet är nu och jag tänker uthärda det negativa och glädjas åt resten. Inte sen. Nu.

Låt oss hitta silverkanterna på molnen och låt oss – vi som har mat på bordet och tak över huvudet – vara tacksamma för det. Efter bästa förmåga.