Sol, sällhet och sorgevind

Vilken lysande början på denna klämdags-helgledighet (nytt kul ord i min egenhändigt skapade ordlista). Jag gissar att många med mig tillbringat stor del av dagen utomhus, när så varit möjligt. För mig och alla hemmaodlare är solen och värmen verkligen efterlängtade, liksom regnen tidigare i veckan. Äntligen får gräset en knuff att grönska och björkens nyspolade knoppar startade genast sin metamorfos, från brunlila hårda knoppar till de mest ljuvliga små gröna små musöron.

Med skogen strax intill var en härlig skogspromenad en given aktivitet. Hemma igen var det dags att sätta upp det lilla växthuset i plast på balkongen och äntligen få bära ut min små odlingar.

Skogen. Hög himmel och häpnadsväckande installationer

Att bo i lägenhet på andra våningen är inte precis optimalt för hemmaodling och jag sår nästan alltid lite för tidigt för att plantorna ska kunna bli så där stadiga och kompakta som man vill ha dem. För knubbigt klorofylliga plantor skulle jag behövt ett helt annat utrymme än en kort fönsterbräda med bänk framför; mera ljus än från den gamla skrivbordslampan jag satt upp ovanför som kompensation för bristen på ljus utifrån.

Hela odlingen på liten yta

Men man har det som man har det och inte får det då mig att avstå från det enormt roliga pysslet med att driva upp egna sommarblommor. På något vis brukar mina blommor och blad ändå ta sig till slut, efter några veckor på plats i krukor och i blombänken utanför min ytterdörr (i markplan). Stor del av balkongen upptas sedan av dessa krukor och däremellan får jag klämma ner solstolar och mitt lilla caféset. Sen är utrymmet fullt och där tillbringar jag all tid jag kan under sommarhalvåret.

Men där är jag inte riktigt än. Än är balkongen lite väl kylslagen större delen av dagen. I dag blev det ändå några timmars balkonghäng och lyckan att få ha öppet och släppa in våryran är stor. En stund kom jag att glida ifrån nuet och halka in i nostalgiska tankar. Om barndomens somrar. Den enorma frihet jag hade som liten och min relativt bekymmerslösa uppväxt. Mina trassliga tonår. Det första kärleken och sen: det ljuva åttiotalet! Såå mycket roligt jag minns: Nya vänner, fester, nöjen och glädje, men också sorger, förluster och allvar, nya engagemang, nya intressen och högtflygande mål i livet.

Det där sista blev det inte så mycket med. Allt kom av sig. Kanske hade jag tagit ett omtag med mina ambitioner om jag fått vara frisk, men i stället ägnade jag många år åt att försöka må bättre och hitta ett jobb jag klarade av med hänsyn till min svikande hälsa. Men jag hade faktiskt inte mycket tid till att tycka synd om mig själv, för jag hade ju mina två älskade ungar och fullt upp med att fixa vardagen och föräldraskapet.

Ingenting mindre än ett mirakel. Från död blomma till frö.
Från frö till nytt liv.

Tiden gick. Barnen växte upp och en dag hade jag dessutom hittat något vettigt att göra i yrkesväg. Bara på deltid, men så roligt! Halkade in på exakt rätt jobb av en slump kan man säga. Inte hade jag väl vågat hoppas på att jag att jag skulle hitta drömjobbet. Vilken tur! Jag har fått lära mig så mycket nytt och roligt på vägen hit, fram till i dag.

Mitt i detta tänk, omkring livets turer och oturer och med en ganska stark känsla av förnöjsamhet, kom ändå en sorgens vindpust svepande. Så fort det gick! Alla dessa planer och ambitioner jag haft, som bara rann ut i sanden. I stället fick jag genomleva några riktigt tuffa år.

Jag försökte stanna kvar i känslan en stund för att se varifrån och varför den kom. Men den vek undan en närmare titt och i stället fick jag än en gång acceptera att man får vara vemodig ibland. Det kan till och med vara lite skönt att få sörja, det som försvann och det som inte blev blev.

Jag är trots allt tacksam för det mesta i livet och det jag har kvar är guld värt. Fina, älskade barnen, livsglädjen, att kunna prata, skratta, bråka. Att kunna tänka, känna och utvecklas. Kärleken. Njutningarna. Alla goda skratt och fniss. Allt som livet fortfarande bjuder på.

Till slut landade jag i det och i stället drog jag på mig shortsen, fixade lite kaffe och gick ut i solen igen. Denna dagen, ett liv – och ett riktigt gott liv. Jag är här. Våren är här. Sommaren är på väg. Hoppas finvädret stannar nu. För nu – i högsta grad nu – behövs det verkligen. Eller hur?