Man brukar säga, apropå medveten närvaro, att man ska ”fånga dagen”. Under en tid såldes miljontals postrar och små hopsnickrade träbokstäver, med denna uppmaning. Självklart såg även jag filmen Döda poeters sällskap” med (den fullkomligt geniale) Robin Williams. Cease the day, menade han, med emfas bakom orden. Fånga dagen!

Och jag tyckte det var så rätt. Framtiden är viktig, men just nu är nästan ännu viktigare, eftersom det enda vi säkert har är just nu. Det enda vi har. Tja, nästan i alla fall. Vi har ju det förflutna också. Men det förflutna är svårt att fånga. Det är passerat, bra som dåligt och man får väl vara glad om ens minnen är övervägande goda. Det är ju inte allom förunnat.

Carpe Diem

Nåväl. Möjligen har jag missförstått något. Härom dagen, t.ex. vände äntligen våren tillbaka. Å så härligt med värme igen! Vårglädjen var berusande den morgonen, när jag cyklade till jobbet. Jag insöp solvärmen och den ljumma luften och lyssnade till fåglarnas sångglädje. Jag försökte att ta in varje träd, varje löv, varje lite plätt med grönt gräs – ja, jag försökte helt enkelt fånga dagen allt jag bara kunde.

Jag vet inte vad ni tycker, men det där fångandet stup i kvarten tar väldigt mycket energi. Det blev liksom lite väl stressigt för mig och tvärtemot mina intentioner blev jag ganska ångestfylld. Fick panik, för hur ska man kunna fånga något som sveper förbi så fort? Glädjen förbyttes i tanken att snart är sommaren slut och all den här prakten förlorad..

Jag försökte ta mig tillbaka till fångandets glädje, men utan framgång. I stället kändes det som om jag försökte hålla fast tiden, på något vis. Krama den hårt så att ljus, luft och lust försvann. Och jag som älskar våren..

Nej det var förstås inte alls bra. Som alla kloka människor vet är det svårt hålla fast lyckan. Man kan ju inte hålla kvar en känsla genom att tvinga kvar den. Man kan inte njuta bara för att man borde. Man kan inte vara glad för att man måste.

Hela iden med att leva i dag, är ju att inte göra sig bekymmer för morgondagen. Jag behövde uppenbarligen byta ”tänk” om det skulle bli någon glädje av. Så jag provade sinnesro-tänket i stället.

”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra”. Jag bor ju ändå i norr, i ett land med ack så kort sommar. Och jag älskar faktiskt de flesta av våra 4 – 8 (beroende på hur man räknar) årstider. Möjligen att vintern känns en aning lång… Sommaren är hisnande vacker och allra vackrast är den som ett löfte, som en dröm. Det är ju inte alltid den lever upp till våra drömmar, men våren gör alltid sitt jobb! Utan den blev sommaren platt intet.

Oj, nu svävade jag visst iväg en aning, men vad jag ville få sagt är att jag kastade ”fånga dagen” på den mentala soptippen. Ut med den! Ersätter med ”ditt liv är nu, i dag”. Accepterar att i morgon kan det vara helt annorlunda och det inte är ett skit jag kan göra åt saken. Det enda jag vet är: jag har i dag. Jag ska försöka strunta i att fånga något, bara leva, andas, se det sköna som händer nu. Inte försöka stanna tiden, men hålla kvar känslan. För den kan man ha kvar hur länge som helst. Är det en skitdag? Lev ändå, andas. Detta är också en del av livet. Inte omöjligt att få en ny chans en annan dag. Arg och frustrerad? Händer oss alla och vrede kan vara väldig förlösande. Och ibland även en drivkraft.

Slutsats: Känn glädjen, upplev den i flykten. Låt den dansa och sväva över dig så länge den varar. Låt den sedan dra iväg, utan sorg. Känslan kan man spara och förvara, genom bra och dåliga dagar. Lägga på hög, att ta fram och kika på när så önskas. Lägger till ytterligare en lite vardagserfaren visdom: Gör någon glad. Det är inte bara en vänlig gest, det är absolut en mycket snabb väg till vardagslycka. Lyfter vilken gråvädersdag som helst.