Stolt och glad

Varken FHM eller ens vädret uppmanar till hejvilt firande, men för mig går ändå dagen i glädjens tecken.

Jag ägnar en flyktig tanke åt hur arga sd-anhängare kan tänkas fira sin svenska flaggas egen högtidsdag. Firar de med värdighet och glädje över att få bo och leva i ett av världens bästa land?

För ni vet väl att vi ligger högt på plussidorna, i tex. det globala välfärdsindexet? Det verkar inte alltid så, men än finns mycket att förlora, av frihet, välfärd och jämlikhet innan vi når nordkoreanivå eller liknande här hemma.

Men nog om dem. Vad tänker NI på, denna nationaldag? Själv traskar jag lite i barndomens spår. Ord kan inte beskriva hur glad och tacksam jag är över att vara född och uppvuxen här. Mitt vackra hemland. Marken, skogen, städerna och byarna och allt däremellan. Det Sverige som varit förskonat från krigets fasor så länge att vi möjligen glömt bort att vara glada över det. 🇸🇪

Jag tänker på den enorma trygghet och framtidstro jag fick växa upp med. Föddes 1959. Som liten kände jag ingenting till om världskrig och det då så hotfulla Kalla kriget.

I stället såg jag en folklig statsminister dra vitsar i tv, på nyheterna kunde jag se och höra om ett regeringsparti som jobbade för att alla medborgare skulle ha rätt till utbildning, ett eget hem, jämlikt bemötande överallt och för att överbrygga klassgränser, mm. Länge trodde jag faktiskt att ordet reform var = få det bättre.

Min skola var liten och trevlig, kamraterna och lärarna snälla och på radion sjöng Anita Hegerland om sitt sommarlov. Allt kunde bara bli bättre, det var jag helt och fast övertygad om. 🇸🇪

Men inget och ingen är perfekt. På sjuttiotalet hade medborgarna tröttnat på både socialdemokratin och därmed följande politik. Nu kom andra slags reformer. Inte alla dåliga för den skull. Men denna utveckling ledde till en utökad politisk insikt och engagemang hos mig. Den insikten delade jag med tillräckligt många andra för att föra fram Socialdemokraterna igen.

Sen gick det vidare, än åt vänster, än åt höger. Bättre vet jag inte om jag tycker att det blev. Man kan förstås inte gå tillbaka i tiden. Det är svårt att leva på gamla meriter och politikernas och väljarnas fokus kom framöver att förskjutas, från ”bra för oss”, till ”bra för mig”.

Det Sverige jag en gång i livet tog för givet är inte detsamma! Vi svenskar är inte heller desamma (även om vi gärna drömmer oss tillbaka till ”förr”).

Det finns bara en väg. Hur den ser ut vet vi inte ändå. Men ändå: Framåt!

Därför är det ingen idé att tråna efter den situation och den politik som rådde, nya tider med nya problem kräver nya lösningar, nya ideer! Det enda jag önskar tillbaka är tanken om att vi ska göra detta tillsammans – med omtanke om varandra och solidaritet. Ingen politiker borde vara nöjd förrän alla är med i välfärden. De krafter som vill riva ner välfärden är mina naturliga fiender. Allt de står för känns som en personlig förolämpning. Minst sagt.

Nej, omtanke och solidaritet ska det va. Och faktiskt, just i dessa tider har vi fått se många bevis på att solidariteten lever än. Jag hoppas verkligen att vi lärt oss något viktigt, om att alla behövs och kan bidra. Vissa väljer uppenbarligen att bidra med dåligheter, men så oerhört många fler är de svenska hjältar som håller ihop vårt samhälle i medgång och motgång och under pågående coronakris.

Superhjältar finns! Glöm dem aldrig! Belöna dem rikligt.

Tack vare dem och alla goda krafter i Sverige känner jag verkligen att jag har all anledning att vara glad och stolt denna dag! Jag är inte nationalist, nej då, det handlar om andra saker för mig.

Sverige är inte vita, svarta, bruna. Sverige är inte rik eller fattig, inte låg status eller hög. Vem som bott längst eller kortast är inte det som avgör. Sverige är inte våra gränser, absolut inte att hata och slåss. Sverige är vi och vad vi gör med oss. Och vad vi gör för varandra.

Hoppas ni också tycker det. Gör ni inte det: i dag spelar det ingen roll för mig. Önskar er en trevlig afton vare sig ni firar eller ej.