Hemester

Filosoferar i dag lite över alla sommarens och semesterns olika planer som hamnat på tippen. Vi tvingas avstå från festivaler, resor, bröllop och andra trevligheter. Vi får ha ”hemester” och umgås på distans.

För många är hemester redan ett välanvänt alternativ. För en del är det det tyvärr det enda alternativet, om man ens har möjlighet att ta semester.

2020, ett mycket märkligt år. Lär vi oss ett nytt sätt att leva, så här  i skuggan av pandemin?

Många av oss avstår frivilligt och inser att det är av nöden. Andra vill dock ändå lite mer och ser till att det händer. Varför skulle de inte? Så när en boka resa till Medelhavet trots allt blir av, är det klart man ska åka! (*ironi*) Visst, man får lov att sitta trångt i ett plan, tillsammans med okända bakteriehärdar, man måste ta blodprov när man kommer fram och kanske till och med tvingas bära skydd. Men ändå, sol och värme och nära till böljan den blå, det borde väl smaka?

Tyvärr har jag svårt att tycka synd om dem som åkt till Rhodos, tillhörande ett av Europas fattigare länder, flyktinghärjat och corona-drabbat, och ändå tror att service och utbud ska ligga på den vanliga nivån. (se här)

Visserligen tycker jag att de (som konsumenter) borde ha fått veta hur det skulle komma att bli. De har ju faktiskt betalat för en produkt, med vissa egenskaper. Hade det gällt en tvättmaskin eller en dator, skulle det självklart varit grund för reklamation att köpet inte håller måttet Men som sagt, den här gången.. Jag tänker mig att en viss förståelse hade varit på sin plats.

Å andra sidan blir det nog lätt så där, när en representant från media dyker upp mitt i snopenheten och ställer frågan om hur man har det och hur allt fungerar. Vem vet, kanhända sades mycket mer om vistelsen än att det var ont om mat? Kanske var de chockade och förskräckta över hur hårt ön drabbats? Hur ska man förstå innan man sett? Här hemma har vi ju klarat oss förhållandevis bra, vi har ingen brist på mat, många av oss kan även beställa hem om vi inte vågar oss ut och handla själva. Kanhända kände de enorm sympati för situationen och med dem som försöker göra sitt bästa för sina gäster. Men sånt kan man kanske inte skriva stora rubriker om.. Hur som helst, det är inte det vi fått läsa om.

Inte heller skrivs det särskilt mycket om hur de har det, som lever på skuggsidan: Uteliggare, sjuka, ensamma, fattiga. De här människor har redan stor vana vid att leva med små möjligheter och ha knapert om pengar. De äter aldrig på krogen. De tvingas inte ställa in någon resa. De är alltid kvar hemmavid. Deras barn är alltid hemma. Deras fritidsintressen kostar lite eller inget. Isolerad? Blir det någon skillnad för den som var ensam redan innan?

Själv brukar jag gå på olika festivaler och kanske på lokal några gånger under sommaren. I år hade jag tänkt göra ett besök hos min dotter. Har verkligen längtat efter att få umgås lite med vänner. Det är liksom så för mig, att det är på sommaren allt händer. Orkar inte med så mycket skoj övriga tider på året. På semestern brukar det bli av! Men inte i år alltså. Inte på samma vis i alla fall.

Jag har ju ändå en del möjligheter öppna fortfarande. Och när jag blir less på corona-effekten på mitt liv – då tänker jag på dem. De som inte behöver ändra på så särskilt mycket i sitt liv. De har redan downsize-at allt.

Men runt omkring oss går tiden sin gilla gång. Utomhus avlöser sol, moln, regn varandra. Vind, värme, svalka. Alla dofterna, blommorna, värmen mot huden, regnet mot min kind. Allt detta fantastiska. Fjäril’n vingad syns fladdra omkring. Trädens gröna blad mörknar, blåbärsriset laddar upp i skogen och fågelungarna flyger. Som vanligt. Kärleken kommer, kärleken går. Barn leker, sover, växer, skrattar, gråter. Som vanligt.

Livet går vidare helt enkelt, med eller utan oss. Med eller utan Corona. Och jag har snart avverkat min femte semesterdag. Veckan har gått i långsamt tempo, med rekreation och någon utflykt i Umeås omgivningar. Inte så tokigt. Inte tokigt alls.