Snart slutvattnat

Över en natt tappade jag allt intresse för balkongen och att sitta ute i solen. Så är det nästan varje år, att någonstans vid tiden för rötmånaden börjar jag mest hålla mig inomhus. Är det inte värmen och den klibbiga luften som avskräcker så är det regn och rusk tillsammans med den klibbiga luften.

Den balkong jag under våren, med liv och lust, rengjort, möblerat pyntat och prytt med blommor i enlighet med vinterns längtande drömmar, blir då reducerad till ett ställe som med nöd och näppe sköts vad gäller blomvattning, men inte så mycket mer.

Bästa platsen när det hettar till

Om än solen strålar och vädret visar sig från sin allra bästa sida – jag sitter inne. Sommaren får gärna ta sig in genom balkongdörren och det räcker så bra så. Med åren har jag blivit mindre värmetålig och att sitta ute i gasset med en bok är inte lika njutningsfullt längre. Med lite sällskap kan det förstås vara trevligt, men det kan likafullt vara antingen för varmt eller för blåsigt. Eller fuktigt av regn, som sagt.

Nej det är inte längre som under den första tiden, då varje solglimt tas tillvara. Under värmeböljan i juni sov jag till och med ute en natt. (En halv egentligen, för det blev lite hårt i längden och det finns få saker jag uppskattar så mycket som en riktigt bekväm säng.)

Men åter till nuet. Nästa tapp inträffar någon gång under de sista augustiveckorna. Så också i år, nämligen förra veckan. Jag hade nu sedan i våras drömt, sått och planterat. Därefter kom månader med att pyssla med, dagligen och stundligen förväntansfullt titta till plantorna. Väntat på blomning och vattnat, vattnat, vattnat.

Så en dag, tappade jag helt intresset för alltihop. Det spelar ingen roll att blomningen fortfarande är i full gång – säsongen är över och nu väntar jag bara på att frosten ska smeka med sin kalla hand över de kvarvarande växterna. Och den sista knoppen är utsprungen och den sista vattenkannan är utburen.

Avveckling pågår

Helst nu genast. Är verkligen less på att kånka vattenkannor från kök till balkong. Gång på gång. Nej, nu vill jag göra höst både ute och inne, tända ljus och mysa med en kopp te medan mörkret sänker sig över hustaken.

Allt har sin tid. Nu är tiden för rofylld kontemplation. Några lugna månader väntar och så småningom kommer julen, nyåret och ganska snart efter det: de nya sommardrömmarna. Lika less om jag var i september, lika optimistisk blir jag igen när allt börjar ljusna.

Ack detta eviga kretslopp! Ibland kan jag känna leda inför dessa ständiga upprepningar. Nyligen hände det sig en dag, att jag insåg att ”just så här, att jag laddar min kaffebryggare med vatten, filter och själva kafferåvaran; just så här jag jag gjort i många år och det kommer att upprepas till den dagen jag inte längre behöver nåt kaffe”.

Man lagar mat, och man äter den. Man fyller på förråden och tömmer dem. Man säger samma saker till samma människor och lyssnar till samma musik och samma nyheter på teve och radio. Inget nytt under solen. Hur ska man få mer liv i livet? Har jag verkligen gjort allt redan eller finns det mer och nya saker att upptäcka och göra?

Förmodligen gör det det, men för tillfället är jag alltså lite uttråkad vid tanken på tillvarons kretslopp. Tur för mig då att naturens kretslopp är av envisare och uthålligare karaktär. Naturen somnar, naturen vilar. Den vaknar och upp springer nytt liv!

Och det är lyckligtvis något jag aldrig tröttnar på.

Och just nu. Jo, jag är less på att vattna uteblommorna. De får nog snart flytta till återvinningen för trädgårdsavfall. Jag kanske sätter ut nåt höstigt i stället och kanske en lykta.

Inne hänger jag undan sommarklänningen, drar sen på mig mysbyxorna och gosar ner mig i soffan med min tekopp.