Biltankar

På väg hem från bilverkstaden blir jag plötsligt sugen på glass. Så jag svänger förbi Coop.

Bilen min är en riktigt retsticka, som hela tiden krånglar till det, med småfel av den typen som man ändå gärna vill ha åtgärdade. Verkstadsbesöken kommer tätt, likt pärlor på tråd. Alldeles för tätt, tycker i alla fall jag.

Det är förstås jobbigt att tvingas gruva sig var och varannan månad för hur mycket det kommer att kosta och sen ändå veta att snart är det dags igen. Tror nog jag kan komma att slippa relativt billigt undan, men allt är ju relativt om man vill se det så. (Att vara utan vore nog värre ändå, det vet jag av erfarenhet.)

När jag köpt min glass, sätter jag mig i bilen igen, äter och njuter i solskenet. Där jag sitter och ser mig omkring, ser jag en kvinna i fyrtioårsåldern komma körande. Hon röker medan hon kör, och bara det är en tillräckligt ovanlig syn för mig, att jag fastnar med blicken.

Hon går ur sin bil, förbi min motorhuv, röker det sista på ciggen innan hon kastar den i backen (!). Sen försvinner hon in i affären.

Jag sitter där och blir förb…d. Funderar allvarligt på att gå efter henne och säga något, förmodligen något vasst och anklagande, men det blir inget med det. Man är ju samtidigt lite trög, kanske rentav konflikträdd, så jag äter upp och åker sen hem.

Efter en stärkande tupplur började jag tänka på händelsen igen. Det retar mig så när folk skräpar ner. Varför i fridens namn tycker de att de ha rätt att smutsa ner tillvaron för oss andra? Vad är de för slags människor?

Ska jag vara ärlig blir jag en riktig surgumma när jag ser andra slarva med sånt, nedskräpning, fusk med sopsorteringen och allmän ohänsyn. Vill så det värker skriva arga lappar och insändare, men har ändå en insikt: De som struntar i miljön, struntar alldeles säkert i mig också.

Användbar, men troligen utan effekt..

Tur är i alla fall att de flesta av oss sköter sig, tänker jag. Vi vill vara rädda om naturen och varandra. Vi visar hänsyn och omtanke och försöker göra bra val. Gamla som unga. Det slår mig: Visst kastar jag nu sten i glashus, som bilägare och som sådan också nedskräpande…. Men ändå!

Kvinnan i fyrtioårsåldern är väl kanske och förhoppningsvis ett undantag? Och hon släckte i alla fall fimpen. (Och jag tar gärna cykeln.) Alltid nåt.

Något med denna händelse fick mig osökt att tänka på den här låten: