Lite borta


Minst en gång om året åker jag och K ut till Kont, utanför Strömbäck. Jag föll pladask för platsen från allra första gång och sedan dess har vi varit dit minst en gång per år.

Vädret är i princip helt oväsentligt, så länge det inte fråga om storm eller småspik, men just i dag var det ju ett alldels strålande tillfälle för en utflykt dit ut!

K och jag gör ofta och gärna utflykter och förberedelserna går numera mer eller mindre på rutin. Kont ligger ju en bra bit utanför Umeå, så vi startade i god tid.

Jag längtade så efter att få tända en brasa, äta medhavd picknick och titta på havet. Vi packade, men hittade inte den praktiska ryggsäcken utan fick använda andra väskor. K tog några av sakerna i sin väska, jag tog resten. Fika, morakniv, till och med en läsk som låg ute i min bil fick vi med oss.

Glada och peppade inför en dag i det fria, satte vi oss i K:s gamla Skoda och drog i väg. Från Ersboda, genom stan, förbi det stora IKEA- komplexet och sen E-4 söderut. Tjoho!

Strax efter att vi lämnat Umeå kom jag på att tänka på det där med brasan. Då kom jag, tyvärr, också plötsligt ihåg att jag glömt både ved och tändstickor. I min bil. Det var ju meningen att jag skulle flytta över allt, inklusive läsken,  mellan bilarna. Rackarns!

”Ska vi vända”, undrade jag. Nej det skulle nog inte behövas. ”Ved brukar ju finnas där och tändare har jag nog i bilen” sa K. Vi fortsatte optimistiskt en bit till, men stannade ändå på en bussficka för att kolla. Optimismen falnade.

Fanns  tändare i K:s bil? Nope. Jaja, vi får väl vara utan brasa, tyckte vi. Ett par mil senare kom K på en grej: ”Tog du kaffet?” ”Nej, det trodde jag att du gjorde.” Ridå.. Men vi hade mackor och en Cola och det fick vi nöja oss med.

Väl framme hittade vi både ved och tändstickor. Glatt satte vi i gång med att tända en brasa. Tyvärr var veden sur och tändstickorna fuktiga, så vi kom inte långt med det, det blev lite småosigt bara. Men solen sken och mackorna (som K för övrigt glömt att smöra) var ju goda ändå och en fikastund i värmen av pyrande tidningspapper är ändå inte det sämsta!

Efter fika och prat var det dags för själva Kont-upplevelsen: Jag tog en tur över bergknallarna för att bese havet och horisonten. Föll i beundran och blev kvar i det ett tag. Klättrade sen omkring en stund. Halkade till (som dramatisk final) på tillbakavägen, föll igen – denna gång bokstavligen –  och har fortfarande ont i knät.

Redo för äventyr

Därefter kände vi oss nöjda och åkte hem. Medan jag körde hemåt tänkte jag ut  en dikt om denna dag. Den heter ”Längtan, ditt namn är kaffe”. Som perfekt avslutning på utflykten kunde jag kliva in över hemmatröskeln, hälla upp och njuta av den svarta gudadrycken.

Allt som allt, en perfekt dag!

En kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.