Hemmadag

I dag stannade jag hemma från jobbet. Efter en natt med dålig sömn och en morgon med värk och dimmigt huvud kändes det som ett bra beslut. Jobbar i morgon i stället, då jag egentligen skulle varit ledig.

Det är inte ofta jag använder mig av möjligheten, men en sån här gång är jag glad över att jag har möjligheten att flexa både på längden och på tvären. Möjlighet, eftersom jag arbetar deltid och tyvärr även tvunget.

Samlar kraft i dag

Flextiden är både en nödvändighet och en välsignelse för mig. En nödvändighet, eftersom den blev nyckeln till att jag kunde börja arbeta igen, efter flera år som sjukskriven. En välsignelse för att den ger mig möjlighet till flexibilitet och återhämtning precis när jag behöver det som mest.

Länge kunde jag inte jobba alls. Men jag hade tur. Jag träffade på rätt personer vid rätt tillfällen, som hjälpte mig att hitta min väg vidare. Samtidigt träffade jag den person som gav mig möjlighet att arbeta efter mina egna förutsättningar. När den stora utförsäkringen kom, för drygt tio år sedan hade jag ett jobb i bakfickan och fick senare också igenom min överklagan i Länsrätten och sjukersättningen på 75 % tillbaka.

Lycka, att kunna jobba

Jag tänker ofta på hur det gått för de andra. De som blev utförsäkrade samtidigt. Hur gick det? Hittade de jobb? Blev de sjukskrivna igen, eller blev de fortsatt utförsäkrade och tvingade till socialbidrag – eller kanske till och med hamnade utanför även där? Jag vet att det finns de som tvingats ge upp helt och hållet och i stället leva på sin partner.

Än i dag kan jag minnas den enorma stress jag kände. Trots att jag fått tillbaka min sjukersättning, kunde jag inte under de närmaste åren se Försäkringskassans logotyp på ett kuvert utan att känna stark ångest. Det var hemskt, men reptilhjärnan i mig hade lärt sig uppfatta dem som ett hot mot mitt liv. Det tog lång tid innan jag lärt mig hantera de känslorna och min tillit till samhällets skydd för de svaga är nog permanent skadad.

Numera känner jag mest obehag när jag ser logon, för att inte säga när jag läser eller hör vad de har för sig med människor i dag! Visst, vissa förbättringar har gjorts av den sittande regeringen, men ännu har man inte nått ända fram, med att bygga upp ett rättssäkert försäkringssystem.

Bättre ordning skulle ju verkligen behövas i dessa tider. Många som blivit allvarligt sjuka i Covid 19 eller som tvingats isolera sig (om tillhörande riskgrupp) blir pressade av Försäkringskassan och kan nekas ersättning. Rehab kan vara väldigt lång och inte alla kommer tillbaka till den hälsa de hade innan.

Hur man ska kunna tvinga en människa att bli frisk genom uppsatta villkorade tidsgränser är för mig en gåta! Blir man frisk av att bli utförsäkrad? Blir man frisk av att hamna i ett ökat utanförskap? Förstås inte, det förstår ju alla med ett uns av förnuft.

Maktlöshet leder inte framåt

Vad det egentliga syftet var den gången har jag svårt att bedöma, men metoden var grym, och slog blint och hårt mot en grupp som redan innan kämpade hårt – kanske sedan åratal tillbaka – mot ohälsa. Och vad ledde den till?

Ja, hur gick det för de utförsäkrade egentligen? Hur lätt är det att få ett arbete när man inte är helt frisk? Vem vill anställa? Jag hade ju tur, men det av ett flertal anledningar, inte enbart på grund av dem som hjälpte mig vidare för tio år sedan.

Själv var jag faktiskt ganska beredd. Jag hade redan arbetstränat under flera år. Provat lite olika grepp och samlat erfarenheter och fått viktiga insikter om vilka hindren var och när de uppstod. På vägen hade jag brakat in i väggen flera gånger, och givit upp lika många gånger. Tagit nya tag och detta utan större hjälp från något håll.

Jag hade fördelen att jag har lätt med orden, kan formulera mig, och ”kan” myndighetsspråket. På så sätt var jag förberedd när det blev skarpt läge 2010. Många andra däremot hade blivit tagna mer eller mindre på sängen. Bara ett fåtal av dem hade fått den hjälp de egentligen hade rätt till. Alla var vi rädda.

När jag till slut blev inskriven hos en av arbetsförmedlingens jobbcoacher hade jag material att jobba med och var kamplysten. Under åren hade jag genom snåriga omvägar äntligen fått rätt diagnos. Det slutade som sagt ”bra”, men till priset av ett sammanbrott, en treårig depression och en 1000 kr minskad sjukersättning, p.g.a. utförsäkringen.

Hur gick det för de andra? Jag kan inte sluta undra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.