Lugnet före

Här är lugnt i kväll. Lugnet före stormen? Nja, kanske inte storm, men det verkar som ett oväder är på väg in över Västerbotten med regn och blåst. Bäst att hålla i hatten då.

Det är stormvarning lite varstans i världen, mycket är osäkert, men vad kan man som en vanlig enkel medborgare göra, förutom att sköta sig så bra man bara kan. Och ta hand om sig. Jag känner mig lite vagt frustrerad och mentalt sliten.

Andningspausen vi fick i somras påminde oss om att det finns ett annat liv. (Det känns svårt att acceptera att lättnaderna var tillfälliga.) Det fanns ett annat liv, och det kommer nog en dag att åter börja likna det liv vi hade innan. Men kanske inte helt.

Problemen kommer inte att försvinna. Viruset – vi lär oss allt mer om hur detta ska hanteras. Det kommer nya strategier och snart också vacciner, så vi får fortsätta hoppas att vi så sakteliga närmar oss en normaltillvaro trots att det inte känns så just nu.

Den sociala och ekonomiska ojämlikheten har blivit mer uppenbara, när alla de som måste ta sig till jobbet, samtidigt riskerar liv och hälsa, medan andra tvingas stänga in sig hemma och andra gör lite som de vill, trots de risker det medför.

Samtidigt vill endast en minoritet i riksdagen jämna ut skillnaderna och förstärka våra skyddsnät. I stället ska de som burit upp samhället under alla år nu göra det med minskat skydd vid arbetslöshet och sjukdom. Fler måste engagera sig och rösta bort alla dessa bakåtsträvare som föraktar arbetarna ”på golvet.”

Även under såna här tider ska man förstås försöka leva ett liv. Ibland glömmer man helt bort bekymren. Förra veckan började bra. Åtminstone för mig. Vädrets nycker bekom mig inte särskilt, utan jag tog det lugnt och följde mitt inre flöde, med förtröstan och riktigt gott humör.

Sen kom ju solen! Jag har lyckats ta mig ut nästan varje dag och njuta av den milda luften och de fuktiga höstdofterna. Känt frostflarnen krasa under mina skor. Beundrat iskristallerna. Poeten i mig vaknade till:

—***—
I dag går mina steg rakt mot solen
Under skorna krasar det av stenar och tunna, tunna flarn av frost.
Nere i diket vilar vattnet under isens lätta täcke

Där jag går är allt som det ska
Allt är väl.

Dessutom kom äntligen lusten över mig att ta itu med en del surdegar hemmavid. Rum som aldrig städats på månader, badrummets krökar och rör, som samlat biologiskt avfall och slemmiga bakterier, skulle nu äntligen tas tag i. Garaget fick en omgång. Sommardäcken fick en ordentlig rengöring och – trots att jag lyckades få skador på precis varenda en av de fina originalfälgarna – det kändes präktigt och bra.

Från onsdag och framåt har jag sakta men ihärdigt betat av en liten ”vill göra”-lista och på lördagsaftonen var allt klart. Lagom till att all energi tog slut. Men det gjorde absolut ingenting. Jag hade ändå bestämt att använda dagen till vila och återhämtning.

Så jag känner mig ganska nöjd över de här dagarna. Förstås inte helt. På minussidan finns ju de ökade sjuktalen som oroar. Min K har varit på rehab i tre veckor och nu går covid-larmet på den enhet där han varit. Oroande, för han tillhör ju riskgrupperna. Det lär väl blir provtagning och till dess får vi hoppas på det bästa.

Ingen går säker! Man vill ju hoppas att det finns ett spiksäkert sätt att slippa bli smittad, men ett virus är en listig typ, som tar sig fram där möjlighet finns. Med lite otur befinner man sig själv just där – och då…

(Klicka på bilden)

Valet i USA ligger alltid och skvalpar i tankedammarna, men jag har hela tiden tänkt och trott att Trump blir kvar som president, så där känner jag mig bara en aning dyster, mer än orolig. Det kanske är tokigt att tänka så, Ju längre han får hållas, desto sämre blir det för de som drabbas av hans politik där och världen över.

Världen håller andan. Väntar. Gråter, protesterar, trotsar. Hoppas, ber och försöker behålla framtidstron.

För övrigt känns det ganska bra att Industrifacken och arbetsgivarorganisationerna har kommit till ett avtal. Inget dramatiskt, men ändå bra med tanke på de svåra omständigheterna.