Jag och mina skor

Ja, jag får lov att erkänna: jag har ett sko-beroende. Är fast – och det sedan många många år. Inte så att jag föddes med det, ty i min barndom fanns varken skoutbudet eller pengarna till bred skogarderob. Men så snart jag fick lov av mamma att välja själv vilken fotbeklädnad jag ville ha, valde jag undantagslöst den snyggaste och vuxnaste, eleganta modellen.

Därifrån var steget inte långt till att lägga pengarna på en komplett utrustning snygga skor, matchade med passande kläder.. Det hela var länge ganska så beskedligt, men någonstans i början på 80-talet fastnade jag rejält med klacken i skoträsket.

Genom åren har jag fåfängt kämpat för att minska skogarderoben till en hanterbar mängd. Det blev alltmer en nödvändighet sedan jag blivit tvungen att anordna hemmabyggen för skorna, i form av särskilda bok(sko)hyllor och tillbyggda spånskivor i garderoberna.

Detta var förstås innan skoskåp började dyka upp på marknaden, så man fick vara uppfinningsrik och dessutom varje vår packa undan vinterskorna till förmån för sommarvarianterna. Och vice versa.

Knoget har med tiden har blivit en vana och hör alltså till rutinerna. Mängden skor kan dock kännas lite väl mycket att hantera. Vissa skor nöter jag ju ut. Vissa passar inte på fötterna längre, eftersom fossingarna tycks växa och bli lite kinkigare med åren. Dessa skor brukar jag spara ett tag, ifall ett under skulle ske. Men några par har jag ändå lyckats befria mig ifrån.

Ibland måste man helt enkelt inse att även om mirakel kan ske, kommer knappast mina fötter att vara inblandade.

På senare år har jag ökat ansträngningarna att rensa ut de skor som i princip bara finns kvar för att jag tycker att de är snygga. De passar inte längre, vare sig på min fot eller med min mognande stil. Så, varje år tänker jag att nu ska de bort, de som bara tar plats och inte kan bäras längre.

Minst tio, tänker jag varje år och det brukar landa vid tre. Alltid nåt, tänker jag. Men det dröjer inte länge förrän nya dyker upp i deras ställe.

Min särbo K skrattar när jag redogör för mina skoaffärer och det undrar jag inte på. Ena dagen skryter jag och jublar över att jag rensat hårt (tre par) och nästa dag berättar jag om nya fynd jag gjort.

Det är ett nollsummespel helt enkelt. Men jag ska inte klaga, numera kan jag bära nästan alla på skohyllan, utan vare sig skavsår eller knäproblem.

Min nästa utmaning blir att börja köpa skor i rätt storlek. Av någon anledning har jag fått för mig att jag ska ha storlek 39, utan att ens prova innan jag köper. Jag har många skor som är för stora. Bekväma, om de är lågskor, men med klack innebär det att de sitter ganska illa.

Men slänga dem det kan jag då rakt inte! Inte lämna till second hand heller. En dag kommer mina fötter nog ha gått tillräckligt många mil, att de tryckts ut så till den milda grad att jag behöver mera utrymme på bredd och tvär.

My precious shoe!

Låter det som om jag har problem? Nej, nej, jag kan sluta när jag vill. Men varför skulle jag vilja det, när det finns så mycket fint och det är dessutom inte illa att ha en sko för alla kläder och alla väder.

Någon slit och släng är jag inte heller. Jag äger ett antal, över tjugo år gamla, flitigt använda. Dessa blir dock allt färre. Inte ens kvalitetsskor håller i evigheter,

Mina Curlingkängor, till exempel, köpte jag 1993 eller 1994 och de kommer fortfarande fram de dagar det är riktigt kallt ute. Jag har i många år förvarat dem i silkespapper och originalkartong, men har gått över till plastpåsförvaring, eftersom gummit börjat blöda och sulan fäster sig vid allt den rör vid.

Som det nu är, äger jag en gammal, underbart varm och skön känga, i mocka med fårskinnsfoder och gummisula, bliven lite fuktad av en kådliknande hinna, prydd med silkespapper och plastflagor.

De senaste åren har jag kommit fram till att det är dags att byta ut dem. I år har jag hittat ett par förhoppningsvis värdiga ersättare. Nu kan jag slänga de gamla trotjänarna!

Men det kommer jag inte att göra! Hah!!! De kan ju vara bra att ha någon dag när det blir riktigt kallt. Jag förvarar dem dessutom i bilen. Där är de ur vägen och kan göra nytta ifall jag drabbas av bilhaveri och stark kyla.

Berättar det för särbon. Han skrattar. Inte helt otippat.