Hänt vid 1 advent

I helgen har jag pyntat här hemma. (Förstås.) Inte bara med adventssaker utan det mesta av julpyntet också. Arbetade med lite glad musik i högtalarna, men inte julmusik som man kunde trott utan rock- och countrydängor. Tanken var att musiken skulle dra igång tempot en aning och jag inbillade mig faktiskt att det skulle gå fort.

Det gjorde det inte. Det tog hela eftermiddagen, trots att jag var förberedd och redan tagit fram alla kartonger med pynt. Hade det mesta. Jag hade hittat massor av ljusslingor och trodde till och med att det skulle bli någon över, men icket.

Har man en slinga, så finns det alltid någonstans att placera den verkar det som. Jag skulle faktiskt behöva några till. Får skaffa vid tillfälle, samtidigt som jag köper in alla de batterier som krävs för att hålla dem lysande fram till trettondan.

Om man nu vågar sig ut. Skellefteå har seglat upp i täten vad gäller coronasmitta och det stämmer till ökad försiktighet förstås.

Jag blir allt mer noga med planeringen när jag måste göra mina nödvändiga inköp. Försöker tänka i längre tidsspann vad gäller förbrukningsvaror och som tidigare undvika andra butiksbesök än de viktiga. (Vilka nu de är, egentligen…)

Någon mer än jag som känner sig uttråkad av detta begränsade liv? (Trodde nog det.) Uttråkad – och aldrig har jag längtat så efter sommaren redan vid juletid. Nej, jag brukar njuta till fullo. Njuta advent och juletid och förnöjsamt låta vinterdagarna passera ett bra tag innan jag tröttnar på vintern.

Men just nu är det inte vintern i sig jag har något emot, utan längtan gäller förstås friheten i att kunna vara och träffas utomhus. Det kommer verkligen att kännas konstigt att inte kunna fira jul med vem man vill. Barnen firar för sig och jag firar med K.

Men det är bara att bita i det sura juläpplet och göra det bästa av det man har. Jul utan barnen skulle ju väl ändå hänt förr eller senare, vilket är till tröst. Matkontot blir rekordlågt och förberedelserna för julbordet har jag rationaliserat bort. Det finns ju take awayjulbord numera! Man får en leverans med det som går åt och slipper ett kylskåp med rester. Win-win för mig och K.

Ser mig omkring. Det mesta är framtaget, men ändå ser det lite tomt ut. Är det granen jag saknar? Förväntan? Troligen. Inte ids jag klä en stor gran när jag ska fira jul annorstädes. Men jag har köpt en liten att klä och ställa på någon lämplig yta. Tror jag ska se om jag inte hittar lite mer tomtegrejs eller liknande någonstans. Det löser sig. Med förväntan blir det lite svårare.

I 18 år har jag sjungit in advent i diverse kyrkor, i en härlig blandning av barnkör och vuxna kör-röster. Sett barnet i krubban, lyssnat till heliga ord. Allt kändes så verkligt då och årets utmaning blir alltså att själv mana fram den verkligheten.

Sjunger hemma i stället. Böckerna och pärmarna med julsånger ligger uppslagna och gitarren är nedtagen från väggen. Jag plonkar lite då och då om kvällarna. Sjunger så vackert jag kan i min ensamhet. En tradition som inte blir stoppad, är den att jag läser julevangeliet på julafton. Det känns viktigt för mig att påminnas om just varför vi firar jul.

När jag ser mig omkring, kan jag konstatera att jag är (nästan) klar och att det ser fint och mysigt ut. Häromdagen, när jag såg mig omkring på det jag åstadkommit under dan, rann inspirationen till och jag skrev en liten dikt. Den började i ett lättsamt tankespår, men gick sen sina egna vägar och blev till slut rätt vemodig och sorgsen. Det var inte tänkt så, men någonstans var det väl det undermedvetna som talade.

I alla fall: Det är advent och jag är inte helt missnöjd med livet trots allt. Just nu är jag frisk. Jag har ett hem och jag har ett jobb. Jag har träningen och promenaderna. Mina nära och kära finns ett telefonsamtal bort. Men när denna jämra Corona passerat, då ska här dansas på borden!

Här kommer dikten: