Om skor, sparkar och sätt att se på saken

Ska man våga tro på en vit jul i år? Jag hoppas i varje fall att den blir isfri. Det är ju svårt få sin dagliga motion om man måste stappla fram, stel som en pinne av rädsla att falla, nej då är risken stor att jag låter bli helt och hållet.

Många många år har jag ägnat mig åt sökande efter ett par halkfria vinterskor. Många är de dojor jag provat och ratat redan vid första anblick. Andra har inledningsvis gett ett förtroendeingivande intryck, med stadiga, grova, däcksvarta sulor. De har tyvärr ofta i realiteten bara ägt en snygg yta. De har verkligen inte varit att lita på när man fått det glatt under galoscherna. (Jag har förresten inga galoscher, men det få väl bli nästa villebråd.)

Några kängor har överraskat med att vara ena riktiga baddare på att stå fast i en undanglidande tillvaro. Men då har övrigt material tyvärr inte passat för andra typer av tillfällen.

Lustigt nog är det sportaffärerna som levererat de sämsta exemplaren. Kanske var mina krav höga eller orealistiska. En gång har jag faktiskt lyckats köpa ett par – vars like jag sedan aldrig skådat. Nästa par köpte jag då förstås i samma fina märke och fick sen halka mig till både både knäont och drattande på ändan. Paret därefter hette något med trekking och jag tyckte det verkade lovande…

Men livet är ju annat än skor och nu var det ju julvädret jag pratade om. Eller snarare, julföret. I min barndom och ungdom åkte jag spark. Å, jag minns den tidens vintrar som en oändlig räcka av ständigt sparkföre, med gnistrande snö och stjärnklar himmel. Då och då kom den perfekta snön som som fluffade sig ner i lantlig stilla ro. Har även som vuxen ägt spark till och från, men nuförtiden, med de drivor av salt och grus som strös på vägar och gångvägar, kommer man ju inte långt innan man fastnar.

Den sista sparken fick gå på tippen vid min senaste flytt, för tio år sedan. Men nu börjar jag fundera på att bli sparkägare igen. Det händer trots allt ibland att de där dagarna med perfekt före dyker upp och då kommer genast suget efter en hisnande sparkfärd i vinterkvällen. Numera finns det dessutom hjul att sätta på när föret inte fungerar och då kan man ju ta sparken i alla fall. Det vore ju bra framöver, när jag gammal och stapplig ska ta mig till affären i ishalka eller plums-snö.

Men det blir nog inte av denna vinter i alla fall. I stället har jag lagt varenda krona jag haft (och några jag inte hade) på bilen. Den där rackarns bilen, som man verkligen önskar att klara sig utan. Jag har provat ett antal gånger, men tyvärr har erfarenheten visat att en bil är ett ovärderligt hjälpmedel för mig med mina besvär. Som det just nu är. Så då får det vara så då.

Det som är just nu kan vara svårt att påverka. Men jag tänker mig att man på något sätt ändå kan ha både ett hyggligt gott liv och en god jul. Som det just nu är. Liksom många andra kommer jag att sakna min familj denna jul.

När jag funderade över julen lite tidigare i höst, gick jag igen om ett flertal scenarier (med många undantag och komplicerade åtgärder) för att kringgå alla tänkbara restriktioner och hinder. Men självklart tvingades jag till slut inse att inget av dem skulle fungera, för nu gällde det lite mer än att just jag ska få det som jag vill.

Jag tuggade motvilligt i mig att det nu inte gällde bara mig och mina familjemedlemmar, utan det gällde att skydda varandra och andra. Det vi har att göra nu är främst att rida ut denna virusattack. Vi är i krig! Nu råder speciella villkor. I krig är alla inblandade i rikets försvar. De styrande, förstås, men också var och en av oss.

Vi är skyldiga oss själva och varandra att visa en civil moral, som innebär att vi alla ska göra vad som krävs av oss redan innan någon beordrat det! Agera ansvarsfullt redan innan någon tvingat oss att göra det. Det är svårt men också enkelt. Att bara göra det som absolut behövs, när det kommer till att röra sig ute i samhället. Sen får var och en göra en egen behovsanalys.

Jämförelsen med krigstid känns rimlig, tycker jag. Undantagstillstånd råder. Vi är hotade av en gemensam fiende. Men vi kommer att vinna det här kriget! Vi ska göra det som krävs. För min del innebär det att bland annat att jag accepterar det jag inte kan göra något åt, men gör vad jag kan, så att det jag kan påverka blir till något bra. Något jag kan leva med. Inte bara uthärda, utan faktiskt också tycka är trivsamt. Kanske till och med njutbart!

Och snart, snart kan vi med glädje och tacksamhet få krama varandra igen. Håll avstånd, håll ut och håll kontakten! Och håll händerna rena.