Alla dagar som gått

”Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns.”

Berömda bevingade ord av en rysk författare och krigskorrespondent. Kanske mest ihågkomna genom reklamen med en avklädd Mads Mikkelsen dykande i en bassäng. (Minns inte vad reklamen handlade om, men gissar på ett resebolag.)

Jo, ett resebolag var det ju

Så tokigt resonerat! Ja, det tyckte jag redan då. Tala om att förminska ett liv till enbart de minnesvärda ögonblicken – och dessutom bara de trevliga. Vi minns ju inte ens alla de bra dagarna. Mest troligt är snarare att vi minns sorger och katastrofer på det personliga planet mycket längre och starkare än vi minns de lyckliga stunderna.

Dessutom passerar de lyckliga stunderna ofta förbi på ett ögonblick och först långt efteråt kan vi till fullo inse hur lyckliga vi var då:

Den som har haft turen att få leva sitt liv i stort sett bekymmerslöst, med en god uppväxt, med en bra skolgång, med vänner och arbete. Det ”villa – Volvo – vovve”-liv man som ung och fri kanske både drömt om och föraktat blev verklighet, man bildade familj och fick se sina barn växa upp. Var inte det livet?

Nej, man minns sällan mycket av varje enskild dag, särskilt inte under de ganska enahanda och hektiska småbarnsåren. När barnen föddes var lyckan stor och det fanns definitivt gyllene ögonblick i stort sett varje dag, men minns vi dem? Njae, tycker jag.

Nej, så där idylliskt hann man minsann inte alltid få till det!
Foto: lånat från Femina (webben)

Jag och mina vänner brukar ibland prata om livet och barnen, alla (då) i olika frigörelse- och flytta hemifrån-faser. På väg att växa upp och ifrån oss. Vi pratade om mycket hur vi kunde sakna våra barn när de var små, som det var då. Känslan av förlust när de inte ville sitta i knät längre, när vi inte längre var hela deras värld – inte längre deras morgon, deras trygghet, deras kärlek och deras nattro.

Hur många har inte önskat att få återuppleva en enda av dessa lyckliga dagar? De som kändes oändliga mitt i, men gick så fort när man ser på saken i efterhand. Nej, jag minns inte allt, men nog fasen levde jag! Vad minns jag då?

Jag minns känslan av utanförskap och depression i ungdomsåren. Jag minns känslan av befrielse när jag äntligen blev sedd och ”räddad” av kloka människor. Glömmer inte utsattheten i hotfulla situationer och lättnaden när jag tagit mig ur dem, av egen kraft eller med hjälp. Olyckliga kärlekar och brustna relationer. Sjukdom och död. En krasch in i väggen, flera faktiskt och perioder som var så sorgliga och hemska att de sjönk ner i ett depressionsgrått töcken. Mitt livs lyckligaste ögonblick är självklart oförglömligt: När mina barn föddes. Upp gick ner och ner gick upp och levde, det gjorde jag.

De mindre bra minnena är nog oftast de starkaste. De underbara, stora, fina minnena är ändå rätt många, men att bara de skulle utgöra mitt liv går jag inte med på!

Livet är mer än så. I själva verket är jag djupt tacksam för de dagar av vardag som livet har gett mig: I min uppväxt, då jag fick leva obevakat fri, utan påtvingade könsnormer. I min tankevärld, då ingen ens varit i närheten att trycka ner mig och mina tankar. Att jag fått vara den jag är, även om det funnits tillfällen då jag – och kanske andra – önskat att jag varit av en annan sort. Att jag blivit älskad som den jag är. Inte bara med de stora gesterna utan även i det lilla, i vardagen.

Somrar svepte fram, jorden värmde mina fötter där jag sprang

Ibland upp, ibland ner. Ibland inget särskilt. Det är livet det! Inte bara de dagar jag minns. Inte bara de dagar jag varit lycklig eller lyckad, utan allt jag varit med om och allt det jag är. Och jag är glad över allt detta, för det har fört mig hit. Fram till i dag.

Jag tycker om mitt liv och har försonat mig med att det inte blev som det var tänkt. Det har varit ömsom vin, ömsom vatten och ibland rent av hemskt och tråkigt. Men det har varit värt det och jag hoppas få fortsätta vara med ett tag till, för som en annan författare och journalist sade:

”Att åldras är inte så illa, när man betänker alternativet.”
(Oscar Wilde) (Som för övrigt blev blott 46 år gammal.)