Äntligen

Äntligen har min särbo fått tid för vaccinering. Jag kan faktiskt inte förstå varför han inte fått möjligheten redan, så pass många risksjukdomar som han har.

Under det senaste året har han knappt träffat någon annan än mig. Ju fler restriktioner, desto oroligare har vi varit för att han ska bli smittad. Själv har jag förstås också anpassat mig ganska mycket på grund av detta.

De första månaderna tänkte jag mest på att han skulle skyddas och först fram emot försommaren insåg jag att jag själv också kunde bli sjuk! Men då kom vi in i en lugnare fas, så min sommar blev ganska som vanligt på så vis att jag kunde träffa vännerna utomhus och få besök av min dotter och måg. (Sen dess har vi inte setts annat än virtuellt.)

K kunde umgås lite utomhus. Skönt för oss alla. Det blev ju en kort frist och föga anade vi väl då hur hårt viruset skulle slå i vinter!

Det jag saknat mest, förutom att krama mina barn, har nog varit bristen på överblick. Så många bud hit och dit. Ibland glädjebud, men oftare nog besked om käppar i hjulen. Det som frustrerat mest har nog varit att statistiken visat höga, otäckt höga siffror. Jag har ändå försökt förhålla mig försiktigt optimistisk. Mest angående vaccinationerna. Tids nog kommer min tur, tänker jag.

Men nu börjar hoppet vakna på riktigt. När K får sitt vaccin kommer det att förbättra både hans och min livskvalitet. Dels genom känslan att något positivt händer – efter lång väntan – dels av att känslan av hot minskar. Den må vara en illusion, men ibland är en illusion som en fyrbåk av hopp. Hopp om mera rörelsefrihet, men också hoppet man får av att någon hjälper en.

Det lär inte dröja särskilt länge förrän även jag får möjligheten att boka en tid på någon vaccinationscentral. När lämplig tid gått, blir nog det första jag gör att krama min son (om han vill och vågar). Till sommaren kanske jag får träffa min dotter. Något jag också längtar efter är att få sätta mig på mitt favorithak, tillsammans med bästa vännen och sippa på något gott, medan vi beundrar utsikten över min trevliga stad. Attans, vad jag ska njuta!

Just i dag känns dock det senaste ganska avlägset. Tror meteorologerna bedömt att de soliga och varma dagarna är över för denna gång. I stället blir det blött, kallt och grått. Nå, det har man ju sett förut.

I stället för att gräma mig över det pysslar jag med mina små odlingar, vårstädar och läser.

Dessutom gläds jag över att våra riksdagspolitiker har lovat krafttag mot våld i nära relationer. Fem mord på kort tid, har satt stenar i rullning och jag hoppas innerligen att man nu tar ett rejält helhetsgrepp på hela förloppet från kvinnosyn till kvinnomord.

Visste ni att var tredje vecka dödar en man sin partner här i Sverige? (Siffrorna är hämtade från Svt i september 2020.)

Var kommer detta våld ifrån? Hur blir man en sådan att partnern och barnen tvingas leva i rädsla för hot, våld och dödligt våld? Förutom att se till att straffsatserna blir strängare, måste hela orsakskedjan vara under luppen och arbetet för förändring måste vara långsiktigt. Ingen kvinna ska behöva vara rädd i sitt eget hem. Inte någon annanstans heller. Och inte bara kvinnorna.

Vi har upplevt en negativ våldsspiral ett tag, något man jobbat hårt på att vända. Ett viktigt steg är förstås att samhället tydligt visar hårt motstånd och att man tar denna fråga på allvar. Därav kraven på hårdare straff, utökade kontaktförbud och fotboja, som en del av partiernas förslag lyder.

Men som i alla andra sociala frågor (även frågor om brottslighet), är det viktigaste för att kunna vända skutan det förebyggande arbetet. Redan i skolan. I hemmet. Var som helst och överallt. Ingenstans ska det vara ok att ta med våld, eller att kränka andra på något vis. Allra minst sexuellt, genom att ta, tafsa, kladda, hota och slå.

Mycket må tyckas eländigt i nuläget, men låt oss komma ihåg att varje dag händer saker. Varje dag arbetas det hårt för att ändra samhället och medborgarnas liv till det bästa. Politiker, men även ideella föreningar och sammanslutningar arbetar för förändring. Ja, även ju och jag, hoppas jag.