Här behövs ett lyft

Har hantverkare hemma. Det är extrarummet som äntligen ska få ett litet ansiktslyft. De flesta av oss har väl ett sådant rum, det som blir städat sist och som dessutom är svårstädat på grund av att allting hamnat där, som inte platsar någon annanstans.

Gästrummet/arbetsrummet, ibland även kallat skräprummet. Det är en ständig kamp att försöka tömma det, så nu känns det skönt att det äntligen händer något rejält där. I fem år har det stått och väntat på att jag ska måla klart. Väggarna är rengjorda, slipade och spacklade, listerna löstagna.

Sedan hände inget mer. Jag såg mitt verk och upptäckte att ”så här vill jag inte ha det”. Jag behövde tänka om. Vid det laget hade jag träffat min särbo och just då kändes det som om jag alltid var på väg till honom eller han till mig och tid för taptetsering fanns inte på schemat. Där var knökfullt.

Jag tar itu med det senare, tänkte jag och så blev det. Senare blev med tiden, som ni förstår, allt senare och ännu lite senare blev det till ”längre fram”. Skjut inte upp till i morgon vad du kan skjuta upp till i övermorgon, brukar man ju säga! I julas bestämde jag mig till sist för att nu är det dags.

Först ska jag bara… Kom till slut på att jag kunde slippa utföra jobbet själv, så nu står han här, målaren.

Fort går det! Det är ett nöje att se andra arbeta och framför allt när det handlar om ett proffs. På någon timme var allt förarbete gjort och jag ger mig den på att han är klar med allt före utsatt tid. (För jag hoppas verkligen inte han är den typen som sätter i gång ett jobb och sedan aldrig syns till mer.) (Nej ,det är han nog inte.) (Jag får återkomma om det.)

Medan målarmästaren knogar på utför jag lite vanliga hushållssysslor. Det står grejer överallt, så städning behöver jag inte överväga just i dag. I stället diskar jag, vattnar blommorna och ser över vårsådderna, medan jag väntar på att klockan ska bli halv elva.

Äntligen ska jag få mitt vaccin. Det känns som en riktig vändpunkt, trots att det inte förändrar så mycket egentligen. Det ska ju till en spruta till innan skyddet är maximerat och inte ens då kan man slänga restriktionernas bojor.

Men på annat sätt är det så klart en vändpunkt. Vi är ju många som blir vaccinerade, så människorna kommer att bli mer glada och mindre oroliga, hoppas jag. Risken att bli allvarligt sjuk känns möjlig att undgå, inte minst vad gäller särbon K som har ett antal riskfaktorer och absolut inte vill krokna i Covid.

Det går inte en dag utan att jag tänker på politik. I dag tänker jag på Kristersson som pratar om att Moderaterna vill värna och stärka välfärden.

Jag undrar, om man i Kristerssons välfärd skulle få gratis vaccin? Skulle det finnas vård som jag hade råd med på vilken plats jag än bodde? Skulle allt som jag tycker är välfärd ens finnas som en möjlighet, för t.e.x. gamla, sjuka och fattiga?

Skulle man få vara sjukskriven för långtidscovid? För coviddepression? Och jag, skulle jag haft möjligheten att tillfriskna så pass mycket som skedde innan jag åter satte min fot på en arbetsplats?

Men back to Kristerson. Vad menar karln egentligen? Moderaterna har skapat en tradition av att sno begrepp från det gamla välfärdslandet Sverige och lägga nya egna innebörder i dem. Snart börjar han väl snacka solidaritet också. Suck…

Kanske har det med min ålder att göra, att jag börjar bli gammal och pessimistisk, eller om jag blivit cynisk på äldre dar, men jag tappar ofta hoppet om de svenska väljarna.

Ett samhälle är i ständig förändring och vi väljare måste göra våra val i förhållande till hur vi vill att samhället ska utvecklas.

Man kan inte bevara det som inte fungerar utan man måste hela tiden jobba på nya funktionella lösningar. Själv föredrar jag sådana lösningar som kan på riktigt se till att Sverige är ett land där alla har rätt att ha det bra. Som ger frivilligheten att för egen del välja bort det, men löftet att ha rätt till välfärd och trygghet när man behöver den.

Det som en gång fick mig att ta politisk ställning var mottot: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Det stämde bra med mina kristna värderingar också. Därför gör jag så gott jag kan att bidra, men tar också tacksamt emot hjälp när jag behöver den. Man ska inte behöva skämmas eller leva i elände. Och ändå finns det de som gör det. Det behöver vi ändra på tycker jag!

Vi behöver bli bättre, smartare och mer inlevelsefulla. Men det kommer nog aldrig att hända med en Kristersson vid rodret. Frågar du mig är han inget av detta.