Personlig utveckling
Vårstädar lite hemma denna eftermiddag. Vardagsrummet får en annan färgskala och är tänkt se mer somrigt ut. Som pepp under arbetet lyssnar jag på 70-talslåtar på Spotify.
Så många pärlor, älskade låtar, från en annan tid. En tid då jag slog på radion samma tider varje vecka, enkom för att få höra favoriterna som klättrade eller dalade på listorna. Det gällde att passa på innan de åkte ut.
Som barn och tonåring hade jag ingen egen musikanläggning, utan det var kassettradion i köket som gällde. Ett endaste band ägde jag och det sköttes omsorgsfullt för att alltid ha bästa möjliga innehåll från topplistorna.
Sedan lades programmen ner ett efter ett: Brevkavalkad (min absoluta favorit), Kavalkad, Kvällstoppen, Tio i topp. Svensktoppen blev dock kvar. Med tiden tappade jag intresset för svensktoppen och började lyssna på lite annan musik och gärna sjunga den själv. (Fast det var ju inte det jag tänkte skriva om. Utan att:)
Jag har märkt att jag blivit väldigt nostalgisk på senare tid. Gissar att Coronan bidragit mycket till detta. Den och det faktum att jag har mycket tid över nuförtiden. Det känns fortfarande ovant. Allt med barn och familj som förr fyllde dagarna sker nu bara vid specifika tillfällen och särbon har liksom smält in i mitt liv vartefter och tiden går.
Fort går den, känner jag. Trots all tid jag sparar, på att inte springa i affärer och leta grejer, på att inte umgås och ha trevligt med vänner, på att strunta i städningen allt oftare. Glider tiden mellan mina fingrar. Medan jag tänker och minns.
Flera gånger i livet har jag brutalt tvingats stanna upp och göra något slags bokslut över saker som hänt eller aldrig blev. Hela livet får man jobba på sin personliga personliga utveckling, på att hantera historien i takt med att nya perspektiv dyker upp och bilden av en själv och ens liv förändras lite. Har väl haft såväl fyrtio- och femtioårs- som sextioårskriser. Och lite däremellan.
Ja, det blir alltså lite nu och då, ser jag när jag läser mina egna ord. Tidigare har jag nog mest ägnat funderingarna åt sådant som hänt, medan jag nu väver in små sorgsna tankar om sådant som inte blev. Min självbild gillar inte när jag suckar över det förflutna. Genast vill den avbryta. Jag tycker mig alltid ha varit väldigt framåtriktad.
Framåt!
Men som det är just nu, börjar jag inse att merparten av mitt liv ligger bakom mig. Hur ska man hantera det? Först blir jag nedslagen sedan ledsen och sedan lite förgrömmad; för vad hjälper det att fastna där i tankarna? Livet kan ju bara levas framlänges och det som har varit eller inte blev – ja det kanske var så det var menat det skulle bli? Försöker mig på ångra mina avgörande livsbeslut, men det går inte heller. Jahaja, jag får väl bara ta och vänta ut det här också. Låta det ta sin tid och ägna mig mer aktivt åt att leva det liv jag har.
Dumma Corona! Å andra sidan har ett mynt alltid två sidor (tre egentligen, om kan räknar utsidan). På grund av pandemin har jag haft den mysigaste arbetsvintern på många år. Kurat hemma, medan snön hopades utanför och erbjöd skidåkning i stället för tunggådda morgonpromenader till jobbet.
De första månaderna var himmelriket! Men sen började jag känna mig rastlös och övergiven. Det har inte brukat vara något problem för mig att vara ensam hemma. Förr. Nu började jag inse att jag saknade folk. Mina vänner. Kollegorna. Skratt och prat, Mat och ännu mera prat. Kören. Kyrkan. (Och shoppingen.)
Det var förstås tråkigt, men blev ändå något av en bonus att förstå att jag är mer social än jag hittills trott mig om. Så fick jag anledning att ändra lite på min självbild igen.
Nej det tar aldrig slut. Personlig utveckling är en ständigt pågående process – i små och stora kliv – och den visar att man lever. Och fastän jag inte är helt bekväm med att mina minnen hemsöker mig och att viss sorg tagit fäste i mig. Trots det. Någonstans känns det som om berättelsen om mitt liv blir allt bättre, i takt med att jag avhandlar misstag, skuld och skam, längtan och sorg, läggs ett försonande skimmer över det hela.
Ju äldre jag blir desto bättre förstår jag nästan allt. Ju äldre jag blir, desto ömsintare blir jag när jag tänker på den unga flickan som var jag och allt som blev fult och fel – eller kul och rätt!
Och i dag är hon jag. Utan minnen vore jag ingen. Ska försöka komma ihåg det när jag sjunker ner i vemodet. Hade jag fått denna insikt utan Coronapandemin? Vem vet.
Just nu drar Spotify till med Lill Lindfors ”killing me softly” på svenska. Men nu är det dags stänga ner Spotify och ta itu med middagen. Men först bara lite Paul Paljett!
Och inte att förglömma: Staffan Percy.
Senaste kommentarer