C’est la vie!

Denna vecka – den sista innan min semester – hade jag planerat in ett antal småprojekt, som skulle utgöra typ en final på arbetsåret och ge ett rejält avstamp inför fem underbara veckors ledighet. Ni vet: köra till återvinningen, skapa lite ordning och undanröja alla tecken på det vardagliga slitet. Stänga att göra-kontot.

Alltid lika roligt, eller hur?

Planerna ändrades dock utan mitt medgivande. I stället har jag legat pall, febertrött och vissen, sedan i måndags. Det tog mig en hel dag att inse att jag hade hög feber. Så van är jag vid att känna mig trött och vissen att jag bara tänkte att lite sova och en dusch skulle råda bot på det. I stället slutade benen lyda och ögonlocken föll hela tiden ihop på ett mycket irriterande sätt.

Efter ett negativt Covid-test visste jag att det i alla fall var nåt trivialt, som värmeslag, förkylning eller sådant, som jag fått. En annan gång – ja alla andra gånger – skulle detta besked fått mig pigg i ett nafs. Men icket!

Nåja. Det kändes förstås bra och jag hade redan börjat må bättre. Febern sjönk stadigt och i morse hade jag tänkt mig jobba lite hemifrån. Taskig uppkoppling fick mig på andra tankar så då blev det i stället semesterdags. ¡C’est la Vie!

Ska bli skönt lämna alla förväntningar på våren bakom sig. Som man längtade efter våren. Allt ljus! All tid!! Man (=jag) väntar sig (=mig) en hel del energi också, trots att tidigare år helt motsäger en sådan illusion. Så många planer man gör upp, medan ödet skrattar.

De senaste månaderna har energinivåerna i stället legat på lägsta, det var vad det blev. Några toppar inför vaccineringarna, en snabbt övergående ysterhet, därefter hängig och allmänt oinspirerad.

Våren är en märklig tid, tycker jag. Med ljuset blir jag förstås piggare och vill så mycket mer. Vill känna vinden i mitt hår och dra in de berusande dofterna av den snösmältningsvåta jorden, de multna dikena och de sovande ängarna, den spirande grönskan och vårblomningen.

Eftersom jag gillar att ordna livet i listor, hade jag en redo med vårrelaterade saker. Den betade jag av steg för steg, i en egendomlig blandning av brådska och låg motivation. Jag har känt mig rent av håglös. Det är förstås inte alltid själen hinner med i ens önskningar och drömmar.

Livets gång kör sitt eget race och som alla vet har det senaste året varit ganska påfrestande. Inte lätt att befalla sig själv att tuta och köra när det så länge handlat om att vara försiktig och tänka efter före. Ha! Livet, alltså.

Detta om detta. Hoppas nu på en trevlig träff med vänner i helgen, innan jag packar ihop lite ditt och datt för ett par veckor i sällskap med K. Hoppas på en skön blandning av sällskapligt umgänge, utflykter, semestertrippar – långa och korta – helst i perfekt väder.

Önskar er detsamma!
Vi hörs