Sorg och olycka
Jag kände mig så arg och bitter. När jag sov, sov jag tungt och i evigheter, drack jag alkohol blev jag omotiverat glad och kunde inte stanna av.. Jag hade gjort allt och för fort. Fått för mig att jag skulle klara en hel massa saker på kvällarna/nätterna när barnen somnat och på jobbet skulle jag vara en engagerad anställd.
I huvudet surrade en konstant ström av otäckt hjärnbrus och onda, förtvivlade tankar, samtidigt som jag höll skenet uppe för att inte barn, make och kollegor skulle märka något. Men så fick barnen vattkoppor och jag halkade ur ekorrhjulet. Sen var det min tur att bli sjuk. Förkylningen motverkade effektivt alla ansatser att ta upp prestations-tråden. Till slut blev jag förstås frisk kunde återgå till jobbet.
Men jag kunde inte förmå mig. I stället gick jag till doktorn och där började jag prata om det – äntligen. Sade att jag inte ville tillbaka, berättade om den ångest jag kände och undrade förstås ”vad är det för fel på mig”. Depression? Jaha. :O
Jag fick medicin och blev sjukskriven och så gick dagarna. Efter en tid tänkte jag att det måste väl ändå finnas något sätt att att må lite bättre. Jag provade med att läsa en väldigt rolig favoritbok, som dessvärre visade sig vara gräsligt o-rolig. Var det fel på boken eller var det jag?
Funderade lite och kom till slut fram till följande: En dag kommer jag att skratta igen åt något roligt och den dagen har det vänt! Tanken väckte mitt hopp. Så jag började sträcktitta på sitcoms hela dagarna i väntan på skrattet, tog min medicin och bidade min tid. Och det hände. En dag skrattade jag och alla stängda dörrar öppnade sig en aning och släppte in ljus och frisk luft. Jag tänker på det ofta. Det minnet har burit mig genom mycket sedan dess.
Så många svängar livet kan ta! Det går upp, det går ner, fram och tillbaka mellan ens känslomässiga ytterlägen. Tack och lov att det finns lugnare passager att vila upp sig i. Livets mening kan växla mellan uppenbar och dold, genom åren. Med tiden utvecklas man i mognad och insikter och lär sig hantera motgångar.
Tyvärr händer ibland så svåra saker att man knäcks helt. Allt man tagit för givet stjälps över ända och allt tappar mening. Det kanske inte känns värt att leva längre. Tankarna går ner sig i mörker. Förlusten av glädje och hopp, tyngden av sorg och saknad kan bli förödande.
Vi människor fungerar lite olika. En del personer tycks glida genom livet utan problem eller åtminstone stå pall sina kriser. Jag misstänker starkt att det inte stämmer. Vi ser bara inte allt. Vad som sker under ytan, vet vi inte..
Jag brukar läsa ”det hände mig”-berättelser om sorg, livskriser och hur det blev sen. De som berättar kan ha upplevt förfärliga saker, men någonstans på vägen har de funnit styrka att gå vidare och med tiden sett en ny mening med allt. Men hur, det är frågan.
Hur gör man för att orka vidare? Ja, det finns säkert många sätt som jag inte känner till, men jag själv har erfarit följande:
- Det blir bättre. This too shall pass, är ett visdomsord, med ursprung långt bak i tiden, så det bör rimligtvis ha rejäl substans. (Ok, men när kommer det att bli bättre?)
- Det sker ofta gradvis, i små, små steg, men ibland händer också avgörande saker som ger allt en ny riktning. (Ok då, men hur är det möjligt?)
- Jag skulle säga att det viktigaste steget är det första, om man vill någonstans. I och med det har sinnen, kropp och hjärna fått en signal om att livet fortsätter. En dag börjar man förmå sig att göra saker som hör hemma utanför sorgebubblan. Saker man brukade tycka om att göra. Som om allt var som vanligt. Den dagen kommer, då minnena inte sårar lika svårt. En dag inser man att man gradvis och omärkligt lämnat bubblan och den akuta krisen bakom sig.
- Man får ökad insikt. Man förstår att sorg och saknad i sig inte innebär slutet. Det finns en väg vidare och allt man känt och upplevt fogas in i ens livsväv. Sorgliga minnen, glada minnen. Allt får finnas. Man tillåter sig vara glad, njuta av livet och tro på framtiden. Och ändå sakna.
- Det får ta tid.
De här sakerna, främst den första, skulle jag vilja att alla unga fick veta, de som inte ännu vet om sin egen kapacitet. Psykisk ohälsa bland unga är ett stort och svårt problem. Det är så viktigt att vi kan visa att det kommer att bli bättre. Knappast bekymmersfritt och inte heller enkelt, men bättre och livet kan få en mening även om man just nu inte mår bra. Unga läser nog inte min blogg, men jag hoppas verkligen på ökad medvetenhet om hur jobbigt det kan vara att vara ung.
För övrigt har jag varit krasslig hela helgen (igen). Ont i huvud, bihålor och nacke. Inte riktigt sjuk och inte helt frisk. I limbo. Man bör ju hålla frivillig karantän för säkerhets skull. Jag blir rastlös och otålig fort. Den efterlängtade lunchen med sonen fick i stället bli en promenad tillsammans. Positiv tanke: jag fick komma mig ut! Och maten.. tja, den var ju god ändå trots att den avåts i tystnad..
Senaste kommentarer