Efter Melodikrysset, ett måste om lördagsmorgnarna, var det till att ränna ut på stan. Kompisen och jag drog iväg till Frälsis. Där skulle en manskör sjunga.

Det är något visst med mansröster. De låter så kraftfullt. Mmm!

Där stod de nu i kyrkrummet, grånade herrar med kraft och sångarglädje. Avslappat sjöng de underbara sånger. I förgrunden dirigenten, ledaren.

’Gamraggar´n’ kallade mina barn honom på 70-talet då han var en mycket älskad rektor på skolan som ligger mitt i stan. Ungarna avgudade honom och så här decennier efteråt är det nog så att jag, mamman som hunnit bli mormorsmor, känner stor beundran för ’Gamraggar´n och de grånade gentlemännen i Backens Manskör.

På hemvägen kilar jag in på Galleriet. Det är vernissage. Konstnären finns inte längre i livet, det är fem år sedan han gick bort, Torfrid Olsson.

Som alltid griper hans konstverk tag i mig. Han hyllar Arbetet, Jorden, Familjen och framförallt Kvinnan.

Jag står där och ser på väggen med tavlorna som hänger tätt samman. Plötsligt lösgör sig en av bilderna, den talar till mig…

När jag går ut i solskenet på Rådhusesplanaden vet jag att den tavlan har blivit min. Bara min.