Tack och lov för Rutans yngste! Han lånade ut familjebilen till oss så vi äntligen kunde göra matinköp. Vi blev tre damer som klämde in oss i den lilla miljöbilen. En riktig drömbil, fyra dörrar, bekväm höjd för äldre personer och egendomligt rymlig bagageyta trots sin ’litenhet’. Sen drar den visst nästan ingenting heller…

Grannfrun i porten bredvid var först klar med inköpen, sedan kom jag som god tvåa. Vi satte oss på bänken för att vänta på Rutan. Där satt redan två herrar men jag beordrade dem att trycka ihop sig så vi skulle rymmas alla fyra.

Nu började ett livligt samtal. Vi avhandlade matpriser, huvudbonader, boendekostnader, hur det var förr jämfört med nu. Vidare om benbrott, civilstånd, Umedalen… tja, ämnena för diskussionen verkade outsinliga.

Vi berörde t o m äktenskap och karlars sätt att klå upp sina fruar.

– Jag förstår inte karlar som slår sina fruar, sa den ene herrn.

Ett av mina favoritämnen plötsligt på tapeten.

– Näha, sa jag. Då ska du gå ihop med andra bussiga män som inte klår upp sina fruar och stå upp tillsammans och tala om för missdådarna att SÅ GÖR MAN INTE! Men vad gör ni? Jo, ni säger i stället att ’Jamen, jag slår inte frun, alltså är det inget som rör mig…’

Den ene herrn hade omärkligt lämnat soffan vid det laget. I stället kom en dam och satte sig.

– Jag sitter i min lägenhet dagarna i ände alldeles ensam och talar inte med en människa på flera dagar ibland.

– Men herregud, kom till allsången i Döbelns park, vettja. Den börjar snart, ett eller två.
– Är´e på dan?
– Visst. Ta färdtjänsten för 17.
– Nä, visserligen har jag färdtjänst, men aldrig. Nä, jag skulle skämmes. Likaså med den där rullatorn. Nä, aldrig!

Inte så lätt att locka folk till allsången men själv for jag dit och Rutan också. Majsan hade redan tagit plats på första bänken.

Där var ett himla hålligång. Siv Forsén ledde sången och Birgit Lindberg spelade piano. En kör och tillika cittraensamble uppträdde också.

Majsan och jag sjöng för full hals. Birgit kom med kloka ord: ’Vet ni att hundägare och körsångare lever längst?’

Ja, så är det. Motion för lungorna det gör susen. Också blir man glad. Liksom invärtes. Man skjuter undan de där hemska tankarna om sjukdomar och döden-döden och tänk så många vi är som blir gamla nu och vem fasen ska ta hand om oss…

Usch, nu blev jag ledsen igen.

Nej, nu ska jag berätta något roligt som hände på Coop. Jag rundade ett varuskepp med vagnen och stötte ihop med en ung man. Han såg på mig, så där gott och mysigt och så hejade han.
– Hej, sa jag tillbaka.
Jag undrade var jag sett honom förut, det var något bekant med honom.

Ja,visst han är chaffis på Ultra och jag kommer ihåg att han såg så där mysigt på mig förut, en gång när jag åkte buss. Fast då var han ju i tjänst…

Plötsligt känner jag mig rätt så OK. Tralala…