Den senaste tiden har min telefon ringt påfallande ofta och när jag svarat har det dessvärre ingen varit där på andra sidan tråden. Jag erinrar mig att min tyska väninna råkade ut för samma fenomen för några år sedan. Det ringde – ingen var i luren.

En dag när min väninna och hennes man sedvanligt tisdagshandlat i det stora köpcentrat på andra sidan stan och samtidigt passat på att hälsa på barn och barnbarn, då har det hänt det mest fasanfulla.

De har haft objudna gäster i hemmet. Dörren är uppbruten och pengar och smycken är norpade. Hemmet är i kaos, lådor och skåp utrivna.

Herregud, tänk om det är sånt folk som härjar här uppe också, i lilla Umeå. Håller dom på och kartlägger mig och mina förehavanden. Pratade med Rutan om saken. Hon var också utsatt. Telefonen ringer – ingen där!

Fy 17 säger jag!

När jag ikväll satt nere hos Rutan tillsammans med hennes båda söner med familjer kunde jag inte låta bli att berätta om den oro jag känner.

’Robottelefoni’ sa den yngste sonen lakoniskt. ’Det är robotar som ringer runt till tusental samtidigt och då är det bara en bråkdel av samtalen som försäljare kan ta…’

Skönt tänkte jag i mitt stilla sinne, jag är inte omvärvd av skurkar som är ute efter mina värdesaker, alla mina pengar och smycken…Puh! En lättnandens suck drar jag men vad då…

Är det inte en fullkomlig terror som pågår mot folk som är hemma om dagarna, pensionärer och sånt? Usch!