Har ni varit med om hur en del upplevelser kan sätta sig fast i ens medvetande, tar plats på så sätt att tankarna återvänder nu och då under dagar och nätter.

En sådan upplevelse har jag nyligen varit med om. Den vill verkligen inte lämna mig i fred så nu måste jag berätta.

Det var i lördags som jag tittade upp till Gammlia och Bildmuséet.

I källaren finns Galleri 60.

En ung konstnärinna, Fanny Carinasdotter, ställer ut bilder från Umedalen, det gamla sinnessjukhuset som förvandlats till ett modernt bostadsområde. De ursprungliga husen som förr hyste olyckliga människor, inrymmer nu kontor, skolor, SPA-anläggning och galleri. Gräsytor och skogspartier har blivit till en Skulpturpark som står sig väl i internationella sammanhang.

Den stora salen i Galleri 60 är fylld av bilder, hängande och liggande på väggfasta hyllor. Tystlåtet berättar de om förr och nu. En liten litteraturhylla samlar skrifter och intervjuer från personer som haft anknytning till de gamla husen. Skötare, intagna och andra arbetstagare.

Jag går därifrån påtagligt berörd.

Var det så dåligt? Var är alla olyckliga nu? Har det blivit bättre?

Många frågor förföljer mig, men visst området är fantastiskt vackert, ett fint ställe att bo på…