Nu är den underbara tiden av familjeliv, kyrkobesök, bara-vara-dagar, god mat och snälla människor på upphällningen. Gick i morse in hit för att skriva men kom av mig. Någon hade kommenterat ett av mina senaste inlägg. Mr Herbert!

Han skriver om 90-talet och tycker att jag gnäller i jämförelse med de oerhörda försakelser pensionärerna då fick utstå.

Måste säga att förmiddagen varit skakande.

Tja, jag minns ju så lite av 90-talet. Rutans minne är däremot gott för att inte tala om Biggans.

Biggan kom lagom till eftermiddagskaffet på visit. Vi tre damer dryftade i tur och ordning:

1. 90-talet.

2. Varför karlar ’har åsikter’ och kvinnor ’gnäller ’.

3. Hur det kommer sig att männen generellt har 6.000 spänn mer i pension än kvinnor och att den differensen håller sig om man jämför olika åldersgrupper. En nittioårig man har således mer i genomsnittspension än en 65-årig kvinna! Underligt med tanke på hur långt jämställdheten gått.

Biggan minns med säkerhet att hon blev av med 3 semesterdagar under 90-talet och Rutan menade att på den tiden var det så att ALLA fick betala. Pensionarer som arbetande. Solidariskt ALLA!

Vi var alla helt eniga: Nää, snäll kan man inte vara längre. Punkt slut!