Att vara pensionär inndebär bl a att man de sista åren av sin levnad absolut måste tänka på sin hälsa så man inte belastar den sjuka sjukvården i onödan.

Därför har jag och min granne börjat med promenader varje morgon vid den tiden när det är som värst trafik av både bilister och gående.Det är de här männsikorna som håller Sverige igång med sitt dagliga slit.

Nåväl, i morse låg ett fint täcke av nattfallen nysnö över vägar och gångstråk. Traktorer jobbade för att få undan det värsta så att trafiken inte hindrades i sin framfart.

Vi två damer beslöt oss för att gå samma runda som i går men åt andra hållet. Vi satte fart västerut, gick över den snöfria Snorren och vände tvärt ner mot Hissjövägen vid Regementets grindar.Där var det mycket trafik men vi pulsade frejdigt neröver backen. Snart skulle vi följa järnvägsspåren.

Plötsligt stannade en vinröd personbil och en herre tilltalade oss. Jag hörde först inte vad han sa, ville han ha hjälp med att hitta vägen? Av dialekten att döma kom karln från Norge.

Nej, den sötnosen ville bara varna oss för att gå på den smala farliga gatan och han uppmanade oss å det bestämdaste att genast vända och ta en säkrare väg.

Vi gjorde så…

– Tur för honom att vi inte är riktiga satkärringar, väste grannen när vi pulsade iväg mot Haga.

Visst, han hade ju kunnat råka riktigt illa ut men som sagt vi är ju fogliga… Tjingeling!