Upplevelserna sistlidna veckan är av östlig karaktär. Ambulans, Akuten, inläggning i närheten av helikopterplattan, allt i ett rasande tempo.

Ingen fara med mig, men jag blir i alla fall liggande kvar en tid. Noga räknat åtta dagar. Jag fördriver dagarna med att lösa korsord och läsa skvallerpress. Finner mig ganska snabbt tillrätta, sjukhussängen förvandlas till mitt hem och min borg. En ljuvlig känsla!

Från denna min borg har jag full koll på, å ena sidan helikopterlandningar och å andra sidan sjuksköterskeexpeditionen. Personalen rör sig ljudlöst om natten men om dagarna kan man höra glada skratt både inifån expeditionen och i korridoren.

En natt samtalar sjuksköterskan och jag viskande medan han ger mig intravenöst. Jag kan inte låta bli att säga:
– Ni verkar ha en bra anda i personalgruppen.
– Jo, vi är ett homogent team.
– Jag menar att ni har kul på jobbet och så….
– Mmm. Men mycket sorg också.

När han är klar med mig gör han en snabb koll med ficklampan över mina slumrande medpatienter innan han ljudlöst går ut ur rummet.

Jag tänker: Gud, så fina ungdomar som håller det här stället under kontroll. Dom är ju mitt i livet och har det dom gör. Jag blir lite rörd och plötsligt klingar min favoritpsalm i mitt huvud.

’Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans…’

Sen somnar jag tryggt.

Tack till alla som skött om mig så fint under de här åtta dagarna. TACK, TACK, TACK!